måndag 9 december 2013
Polisbil
Stoppad av Polisen!
Första veckan jag var här i Maputo blev jag stoppad av polisen tillsammans med några vänner. I helgen hände det igen.
När poliserna såg en blond tjej sitta i framsätet bredvid taxi chauffören, kunde de inte motstå frestelsen att vinka in och stoppa vår taxi. Ivan har berättat att eftersom han kör taxi brukar han sällan bli stoppad av polisen...
Polisen bad om våra dokument, chaufförens och mina och min kompis som satt i baksätet. Min kompis hade inga på sig, men hon är mocambikan så de strunta i henne...Ivan hade alla sina papper i ordning, så det fanns inget att klaga på.
SÅ var det mina kopior på mitt pass och visum som ställde till med problem. Jag hade ju inte kopia på senaste stämpeln?!! Herregud!! Vad ska vi göra? Polismannen frågade sin kollega "Prende e leva para cadeia" (Tillfångata och ta med till fängelset) sa han då. Polismannen förklarade för mig att jag var olaglig eftersom jag inte kunde bevisa att jag rest ut och in ur landet ( jag måste lämna landet var 30e dag, konstig mocambique byråkrati), vilket jag självklart har gjort, men jag har inte kopierat den sidan i passet.
Jag förklarade för polismannen att jag inte kopierat men jag bor i närheten och kan hämta passet. Polismannen svarade att det kunde han inte gå med på, det fanns bara ett alternativ "ta med mig och låta mig sova på golvet i en cell, och nästa dag lösa det med migrationsverket". Vi höll på så här ett tag, fram och tillbaka. Jag var hela tiden mycket mycket trevlig mot polismannen och fick kämpa för att hålla mig allvarlig och visa att jag tog hans hot på allvar. Efter några turer så säger han att han skulle vilja ha en kaffe för att han inte ska sova på jobbet, så kommer nog allt lösa sig...
Jag låtsas inte förstå och fortsätter bara hänvisa till att jag kommer att ta en kopia på min stämpel och aldrig göra om detta. Vi kör så fram och tillbaka några gånger också... till slut inser polismannen att han inte kommer att få ut några pengar från mig och mina vänner, så han säger åt mig att det är bäst att han aldrig behöver se mig igen. Jag lovar dyrt och heligt att ta en ny kopia på passet och sen får vi åka!! :) Jihuuu!!
Jag kanske framstår som väldigt tuff eller dumdristig, men jag hade redan fått massa tips från min kompis Lisa och andra vänner som också sagt att man inte behöver betala polisen. De hoppas att man ska bli rädd och därför betala mutor till dom. Jag vet att han aldrig skulle kunna ta mig och låta mig sova i en cell, för att jag sakna kopior på en stämpel... han skulle få problem uppifrån. Därför hade jag svårt att hålla mig för skratt när de sa detta på fullt allvar.
Men jag kände mig väldigt nöjd med att jag klara mig denna gång! Om man kan undvika så är det ju bäst att inte bidra till mer korruption i detta super korrumperade land!
Min taxi chaufför Ivan är världens goaste, som bara satt där och väntade, han sa det med, vi kan sitta här hela natten, betala inte, jag har inte bråttom!! :)
När poliserna såg en blond tjej sitta i framsätet bredvid taxi chauffören, kunde de inte motstå frestelsen att vinka in och stoppa vår taxi. Ivan har berättat att eftersom han kör taxi brukar han sällan bli stoppad av polisen...
Polisen bad om våra dokument, chaufförens och mina och min kompis som satt i baksätet. Min kompis hade inga på sig, men hon är mocambikan så de strunta i henne...Ivan hade alla sina papper i ordning, så det fanns inget att klaga på.
SÅ var det mina kopior på mitt pass och visum som ställde till med problem. Jag hade ju inte kopia på senaste stämpeln?!! Herregud!! Vad ska vi göra? Polismannen frågade sin kollega "Prende e leva para cadeia" (Tillfångata och ta med till fängelset) sa han då. Polismannen förklarade för mig att jag var olaglig eftersom jag inte kunde bevisa att jag rest ut och in ur landet ( jag måste lämna landet var 30e dag, konstig mocambique byråkrati), vilket jag självklart har gjort, men jag har inte kopierat den sidan i passet.
Jag förklarade för polismannen att jag inte kopierat men jag bor i närheten och kan hämta passet. Polismannen svarade att det kunde han inte gå med på, det fanns bara ett alternativ "ta med mig och låta mig sova på golvet i en cell, och nästa dag lösa det med migrationsverket". Vi höll på så här ett tag, fram och tillbaka. Jag var hela tiden mycket mycket trevlig mot polismannen och fick kämpa för att hålla mig allvarlig och visa att jag tog hans hot på allvar. Efter några turer så säger han att han skulle vilja ha en kaffe för att han inte ska sova på jobbet, så kommer nog allt lösa sig...
Jag låtsas inte förstå och fortsätter bara hänvisa till att jag kommer att ta en kopia på min stämpel och aldrig göra om detta. Vi kör så fram och tillbaka några gånger också... till slut inser polismannen att han inte kommer att få ut några pengar från mig och mina vänner, så han säger åt mig att det är bäst att han aldrig behöver se mig igen. Jag lovar dyrt och heligt att ta en ny kopia på passet och sen får vi åka!! :) Jihuuu!!
Jag kanske framstår som väldigt tuff eller dumdristig, men jag hade redan fått massa tips från min kompis Lisa och andra vänner som också sagt att man inte behöver betala polisen. De hoppas att man ska bli rädd och därför betala mutor till dom. Jag vet att han aldrig skulle kunna ta mig och låta mig sova i en cell, för att jag sakna kopior på en stämpel... han skulle få problem uppifrån. Därför hade jag svårt att hålla mig för skratt när de sa detta på fullt allvar.
Men jag kände mig väldigt nöjd med att jag klara mig denna gång! Om man kan undvika så är det ju bäst att inte bidra till mer korruption i detta super korrumperade land!
Min taxi chaufför Ivan är världens goaste, som bara satt där och väntade, han sa det med, vi kan sitta här hela natten, betala inte, jag har inte bråttom!! :)
torsdag 28 november 2013
JA! Vi säger JA!
I Mocambique är det väldigt viktigt att vara trevlig, som jag tidigare har berättat. Alla är oerhört sympatiska, det är väldigt trevligt att vara gäst här. Alla vill hjälpa en och de har alltid möjlighet att göra det om du frågar dem. De svarar alltid JA.
Det är bara när du upptäcker att detta "ja" inte var ett riktigt "ja" som det börjar bli jobbigt... När man ska jobba tillsammans och genomföra projekt och alla säger ja, men det egentligen betyder nej. Jag tror inte att de kan säga NEJ. Har hittills inte hört någon säga NEJ. Det är alltid JA.
Om du frågar efter vägen så vill hen hjälpa dig och förklarar därför vägen, helt fel ibland, för hen vill inte säga nej...
Jag frågade om min organisation kunde ställa upp och skicka en inbjudan till min pojkvän som ska komma hit, han behövde en inbjudan för att få visum. "ja självklart" svarade min kollega, inga problem! Efter att väntat ett par dagar så försökte jag säga att jag behöver det här brevet nu, för han behöver söka om visum. "Ja, inga problem". Inget hände. Jag gick till min chef och frågade henne, "JA, inga problem". Inget hände.
När jag till sist verkligen pushade för att jag behövde brevet samma dag, så började de springa omkring och prata vilt med varandra och lämna mig utanför. Till sist fick jag ett papper som var ett intyg om att jag gör praktik hos dem. Jag fick aldrig någon inbjudan, detta "JA" var tydligen ett "NEJ".
Vänner som jag har här har sagt att man måste lyssna noga, man kan höra ibland när de säger JA att det egentligen är NEJ. Hm... jag ska försöka...
Jag ville sitta kvar en stund på kontoret igår för att använda internet efter vi slutat. Min kollega sa till mig att det var dags att avsluta dagens arbete. Jag frågade om det var ok att jag satt kvar och stängde efter mig när jag gick (jag har gjort det tidigare), "Ja, ja , inga problem". Han gick ut i köket. Efter några minuter så kom han tillbaka och frågade hur länge jag tänkt vara kvar. Igen förklarade jag att jag ville stanna kvar en stund och jag kan stänga dörren efter mig när jag går, jag frågade om det var ok eller om han ville att jag skulle gå nu med honom? "Ja, helt ok, inga problem". Han stod kvar i dörröppningen och tittade på mig... jag förstod! Plockade ihop mina saker och vi gick tillsammans! Äntligen känns det som jag har förstått lite grann när ett ja är ett nej...
Ja, ja... det är ju mycket bättre att de alltid säger JA än NEJ! :)
torsdag 21 november 2013
Valet igår
Igår följde jag med en kompis och röstade. Ceremonin gick mycket lugnt till och påminde om vår i Sverige. Skillnaden var väl att det är bilder på de man röstar på och att man efter röstningen får doppa höger pekfinger i blå färg. Det var lokala val till kommunfullmäktige, kommunalråd och nåt mer.. typ landsting.
Min kompis röstade på ett oppositionsparti, till skillnad från många andra. Han är trött på korrupta ledare som inte gör något för landet och vill ha en skillnad. På kvällen pratade vi med en äldre kvinna som säljer grönsaker på torget och hon sa så här:
"Även om din mamma och din pappa gör dumheter ibland är de fortfarande dina föräldrar! Man kan inte rösta bort sina föräldrar! Det var Frelimo som gjorde att vi blev fria och att vi idag kan leva tillsammans med de vita, förr kunde vi inte det"
Jag har stor förståelse för hennes resonemang. Mocambique var koloniserat av Portugal ända fram till år 1975. Portugal förde en brutal och hänsynslös kolonisering av Mocambique i ca 500 år. Våld och sexuella övergrepp andvändes i stor utsträckning för att förslava den inhemska befolkningen. Man tvingade bönder till att odla råvaror till Porugisiska industrier, exempelvis bomull till textilindustrin. Sedan betalade man långt under det faktiska värdet och lät bönderna leva i extrem fattigdom och utan möjlighet att försörja sig själva. Tidigare hade de odlat mat till sin egen familj, men de förbjöds göra det under koloniseringen. Man tog många människor och skickade till tvångsarbete i gruvor. Portugal "hyrde" också ut den mocambikanska befolkningen som arbetskraft i andra kolonier, exempelvis så skickade man och tvingade människor till tvångsarbete i Sydafrika. Under slavhandeln så skickades nästan 2 miljoner mocambikaner för att arbeta i de nya kolonierna i Amerika.
Frelimo är det parti som formades ur frihetsrörelsen och är de som anses ha befriat landet från Portugal. Så visst kan jag förstå henne. Tyvärr är inte Frelimo vad det en gång var. Efter frigörelsen hade man höga ambitioner om att göra landet till ett framgångsrikt land där alla medborgare inkluderades. Som många andra kolonier inspirerades man av kommunistiska och socialistiska ideologier och ledare. Frelimos ledare och Mocambiques första president, Samora Machel ses fortfarande som en stor hjälte och han lyckades göra mycket för landet under de 9 år som han var president. Tyvärr dog Samora Machel i en flygolycka som ALLA mocambikaner hävdar var ett mord och ingen olycka. Dock har ingen fälts för mordet, men de flesta teorier pekar på Sydafrika som under den tiden leddes av en vit apartheidregim. (Intressant att tänka att han dog samma år som Palme... )
Idag består Frelimo till stor del av korrupta inflytelserika människor som inte verkar ha någon större tanke på resten av befolkningen. Det är de som verkar leva helt utan några tankar om allas lika värde eller solidaritet. Sittande president, Guebuza, har gjort sig själv till en av Mocambiques rikaste affärsmän under hans mandatperiod. Nu är han upptagen med att handla in vapen till nationen och rusta upp militären och verkar inte ha en tanke på att avgå nästa år, som han borde i enlighet med konstitutionen.
Men människorna som gick och rösta igår, röstar ändå på Frelimo. Det är deras parti, de som frigjorde dom. Och egentligen så finns det ju inga ordentliga partiprogram, så att välja ett annat parti beror ju mest på missnöje med de sittande och inte att de har bättre idéer. Men det finns en ny generation. Det finns unga mocambikaner idag, med mer utbildning och andra tankar om en ny ledning och framtid. Det ger hopp! De valde att rösta på ett annat parti. Men det är klart att de flesta i den äldre generationen kommer att rösta på Frelimo så länge de lever...
Min kompis röstade på ett oppositionsparti, till skillnad från många andra. Han är trött på korrupta ledare som inte gör något för landet och vill ha en skillnad. På kvällen pratade vi med en äldre kvinna som säljer grönsaker på torget och hon sa så här:
"Även om din mamma och din pappa gör dumheter ibland är de fortfarande dina föräldrar! Man kan inte rösta bort sina föräldrar! Det var Frelimo som gjorde att vi blev fria och att vi idag kan leva tillsammans med de vita, förr kunde vi inte det"
Jag har stor förståelse för hennes resonemang. Mocambique var koloniserat av Portugal ända fram till år 1975. Portugal förde en brutal och hänsynslös kolonisering av Mocambique i ca 500 år. Våld och sexuella övergrepp andvändes i stor utsträckning för att förslava den inhemska befolkningen. Man tvingade bönder till att odla råvaror till Porugisiska industrier, exempelvis bomull till textilindustrin. Sedan betalade man långt under det faktiska värdet och lät bönderna leva i extrem fattigdom och utan möjlighet att försörja sig själva. Tidigare hade de odlat mat till sin egen familj, men de förbjöds göra det under koloniseringen. Man tog många människor och skickade till tvångsarbete i gruvor. Portugal "hyrde" också ut den mocambikanska befolkningen som arbetskraft i andra kolonier, exempelvis så skickade man och tvingade människor till tvångsarbete i Sydafrika. Under slavhandeln så skickades nästan 2 miljoner mocambikaner för att arbeta i de nya kolonierna i Amerika.
Frelimo är det parti som formades ur frihetsrörelsen och är de som anses ha befriat landet från Portugal. Så visst kan jag förstå henne. Tyvärr är inte Frelimo vad det en gång var. Efter frigörelsen hade man höga ambitioner om att göra landet till ett framgångsrikt land där alla medborgare inkluderades. Som många andra kolonier inspirerades man av kommunistiska och socialistiska ideologier och ledare. Frelimos ledare och Mocambiques första president, Samora Machel ses fortfarande som en stor hjälte och han lyckades göra mycket för landet under de 9 år som han var president. Tyvärr dog Samora Machel i en flygolycka som ALLA mocambikaner hävdar var ett mord och ingen olycka. Dock har ingen fälts för mordet, men de flesta teorier pekar på Sydafrika som under den tiden leddes av en vit apartheidregim. (Intressant att tänka att han dog samma år som Palme... )
Idag består Frelimo till stor del av korrupta inflytelserika människor som inte verkar ha någon större tanke på resten av befolkningen. Det är de som verkar leva helt utan några tankar om allas lika värde eller solidaritet. Sittande president, Guebuza, har gjort sig själv till en av Mocambiques rikaste affärsmän under hans mandatperiod. Nu är han upptagen med att handla in vapen till nationen och rusta upp militären och verkar inte ha en tanke på att avgå nästa år, som han borde i enlighet med konstitutionen.
Men människorna som gick och rösta igår, röstar ändå på Frelimo. Det är deras parti, de som frigjorde dom. Och egentligen så finns det ju inga ordentliga partiprogram, så att välja ett annat parti beror ju mest på missnöje med de sittande och inte att de har bättre idéer. Men det finns en ny generation. Det finns unga mocambikaner idag, med mer utbildning och andra tankar om en ny ledning och framtid. Det ger hopp! De valde att rösta på ett annat parti. Men det är klart att de flesta i den äldre generationen kommer att rösta på Frelimo så länge de lever...
måndag 18 november 2013
Solidaritet, val på onsdag och kidnappningar
Innan jag åkte till Mocambique berättade en vän en historia
om en missionär som hade åkt till Afrika. Missionären hade varit i en by där
han träffat några barn. Han sa till barnen att den som först springer till
trädet som stod lite längre bort skulle få godis av honom. Alla barnen tog varandra
i hand och sprang tillsammans till trädet. Missionären frågade sedan barnen
varför de hade gjort så? Barnen svarade nåt i stil med ”om bara en av oss får,
hur kan vi då vara glada?”. Historien ska återspegla det fina kollektivistiska
samhället som finns här i Afrika, visst här finns mycket fattigdom men
människorna är så fina att de delar på allt.
Hm… jag kan bara konstatera att den missionären kan ju inte
ha varit i Mocambique i alla fall! Känns mycket som en myt, det där om att man
skulle vara särskilt kollektivistisk i Afrika. Jag har nog aldrig varit i ett
mer kapitalistisk eller korrupt samhälle. Korruptionen finns överallt, på alla
nivåer i samhället och inom alla sektorer. Om du har möjlighet att förskanska lite
till dig själv, tar du den! Annars är du dum! Det är snarare den värderingen
människor här har. Det verkar också helt ok, att om du har kommit upp dig en
bit i samhället behöver du inte tänka på andra. Du har gjort bra ifrån dig och
du har all rätt i världen att bara koncentrera dig på att göra dig själv
rikare.
Ett problem med sådan utbredd korruption som finns här, är
att det finns människor med mycket utbildning men inga kunskaper. Ungdomar som
tar studenten med höga (köpta) betyg och som knappt kan läsa eller skriva. Det
går att köpa betyg ute på landet i byarna, och inne på de fina universiteten i
Maputo. Du kan betala med pengar eller med din kropp. Företag som behöver
kunnig personal måste göra stora kunskapstester eller utbilda själva, äkta
intyg betyder ändå ingenting.
Polisen här lever på mutor. De har en mycket låg lön och
möjlighet att ta emot mutor, så det är självklart en möjlighet som de tar. Man
köper sig ett jobb hos polisen, och för att få tillbaka den investeringen behöver
man få in mutor. En del menar att man måste ge mutor till polisen, de har ju så
låg lön medan andra faktiskt vägrar betala polisen – men de är färre.
Det har varit en hel del kidnappningar här sen jag kom hit.
Men de senaste två veckorna har det inte varit en enda – det är val på onsdag.
Man har tagit ett avbrott i kidnappningarna inför valet, kanske för att
människor inte ska vara allt för missnöjda när de går till vallokalerna. Det är
helt uppenbart att polisen, tjänstemän och bankanställda är inblandade i
kidnappningarna. Man har noggrann koll på vem det är man kidnappar och hur mycket
den personen har på vilken bank. Jag blev lite orolig när det var en
portugisisk kvinna som kidnappades för förra veckan (6 kidnappningar samma
vecka!), men mina kollegor försäkrade mig om att det är ingen som vill kidnappa
mig. ”Du har inga pengar!”.
Förförra fredagen (ursäkta att jag inte skrivit tidigare) så
tog man faktiskt fast 3 poliser som var inblandade i kidnappningarna. De hade
kidnappat fel person, de tog chauffören istället för affärsmannen och efter att
de släppt honom kunde han identifiera poliserna. Så nu står i alla fall tre
poliser anklagade för kidnappningar, så det är ju ändå någonting.
Nu ska det bli val på onsdag, så
då kommer allt vara stängt. Det är val till provinserna, det nationella valet
är först nästa år. Valrörelsen började typ för en och en halv vecka sen. Den
skiljer sig lite från den vi har hemma. Den består mest i att det åker runt
bussar och större bilar med flaggor, hög musik och människor som hänger ut
genom fönstren och ropar ”Frelimo! Frelimo!” De kastar också ut kepsar och
capolanor (tygstycke) med partiets logga. Det skulle vara kul att se sossarna i
Sverige göra något liknande… Det största oppositionspartiet (Renamo) har dragit
sig ur valet. Tyvärr. Nu finns det bara ett mindre parti (MDM) som alternativ
till det sittande partiet. De flesta är mycket missnöjda med sittande parti,
men man röstar ändå på de. Man tillhör ett parti mer än röstar på deras
partiprogram. Man är född Frelimo eller Renamo, och partierna lovar ändå samma
saker. Frelimo var det parti som ledde självständighetsrörelsen från
portugiserna, så många anser att de därför måste rösta på dem. Det är många som inte tänker rösta alls.
Liksom Renamo anser de att hela systemet är fel, och de har aldrig varit med om
att man bytt regeringsparti, så de är säkra på att Frelimo kommer att sitta
kvar i alla fall. De visar därmed sitt missnöje genom att inte ens gå och
rösta.
Men, men… människor här är
väldigt trevliga och jag har hört att de även är mycket solidariska, även om
jag inte kan säga att jag sett så mycket av det ännu. De har i alla fall inte
någon tanke om ett samhälle som alla ska bidra till och som sen ska stötta
alla. Men när jag går på gatan här i Maputo är människor oerhört trevliga och
hjälpsamma. Särskilt om de ser att man verkar lite vilsen så springer de fram
och vill hjälpa en att hitta den rätta vägen (helt utan baktanke). Flera gånger
har personer följt mig en lång bit bara för att se till att jag kommer rätt.
Man är inte ensam när man är ute och går här, man är tillsammans med alla
andra. Det är jättelätt för mig att ta mig till platser där jag inte varit
tidigare, jag bara frågar efter namnet dit jag ska och alla hjälper mig med
vilken buss jag ska med, var jag ska av och precis dit jag ska. Flera gånger
har jag ringt den jag ska möta som har fått förklara för en grupp människor var
jag ska, och sen tar de mig dit! J Det är helt fantastiskt. Det finns nog
solidaritet, men samhället är ännu inte särskilt solidariskt.
Det finns en otrolig gästvänlighet som gäller alla
besökande. Min kollega har berättat för mig att helt plötsligt kan hon få besök
och då gäller det att bjuda på mat och husrum. Det kan vara grannen som kommer
över en stund eller släktingar som kommer långt ifrån och stannar på obestämd
tid. Man får inte säga att man inte har tid eller inte kan ta emot, det är bara
att tacka och bocka. Min kollega tycker att detta är ganska jobbigt, särskilt
när det kommer flera från landet som ska bo och äta och ha rundtur i staden.
Men å andra sidan är det ju en väldigt fin tradition att alltid behandla sina
gäster mycket väl. Jag tror att Mocambique har en ljus framtid inom turism!
Smider planer…
Mocambikanen är väldigt sympatisk och otroligt stolt över
att vara sympatisk. Det är jättetrevligt. Men man måste också vara väldigt
trevlig tillbaka. Jag har lärt mig att alltid hälsa ordentligt på folk och
fråga hur de mår, innan jag kan fråga om vägen eller något annat. Väldigt många
hälsar på mig på gatan, och jag vet att en del utlänningar blir irriterade på
detta, men folk vill (oftast) bara hälsa. Det är inget farligt med det och det
blir så mycket trevligare när man hälsar tillbaka.
Nu ska jag gå till ”Mama” som sitter här utanför på gatan,
fråga hur hon mår och köpa lite tomater av henne.
Puss och kram
måndag 28 oktober 2013
söndag 27 oktober 2013
Sjuk i Nampula - Coma Joana!
Tyvärr blev jag sjuk i Nampula, under de få dagarna jag var där (6), så var jag sjuk två. I Nampula var det helt stekhett, så jag började må dåligt redan i början av den extrema värmen. Diarré, feber och spya, uttorkning och uttröttad. Vi åt en mycket misstänkt kyckling den andra dagen på kursen. Dag tre var jag helt förstörd och skakade av frossa i 40 C värme.
Som tur var hade jag ju mina kollegor med mig, som agerade som extra mammor åt mig. Tre mycket omhändertagande och bestämda kvinnor. Först skjutsades jag till en klinik för malaria test - så fort man blir sjuk här tror alla att det är malaria! Men som tur var, hade jag inte det. Sedan fick jag ligga och sova på kontoret, med aircondition, då jag ännu inte hade checkat in på det nya hotellet. Jag bytte hotell tre gånger under den tid jag var i Nampula. Men jag behövde inte alls anstränga mig när jag var sjuk, jag skjutsades, och allt togs om hand om. Det var jätteskönt att bara kunna sova, gå på toaletten och äta. Det var ett jäkla tjatande om att jag skulle äta - " Coma Joana, Coma!! " De har suttit på varsin sida om mig och tvingat mig att äta och dricka. Man måste äta för att bli frisk!! (Sen har jag fått jättestark antibiotika, och då måste man nog äta..)
Mina kollegor har varit jättegulliga och ville till och med sova på mitt rum för att se mig springa på toa hela natten, men där kände min svenska blyghet - Nej! Låt mig få ha min diarré ifred! I Mocambique är det inget märkligt eller pinsamt att prata om ens avföring. Säger man att man är dålig i magen vill folk genast veta hur en bajs ser ut. Jag skrattar vid tanken på att ha liknande konversationer med kollegor på jobbet hemma. "Hur är ditt bajs? -hårt eller mjukt?"
Den andra dagen av min sjukdom ville min chef sätta mig på planet hem till Maputo. "Maputo har bra kliniker - där kan du få ordentlig hjälp!". På det mest vänliga sätt jag kunde, totalvägrade jag. (hm.. jag är en besvärlig praktikant) Jag fick tillåtelse att stanna en dag till för att se om jag blev bättre. Tack gode gud blev jag det! De blir ju väldigt oroliga när jag blir sjuk eftersom de känner sig ansvariga för mig, men jag ville inte åka hem tidigare. Jag hade ju varit till doktorn. Även om mitt förtroende för läkarna i Nampula är sådär. Förra gången jag var i Nampula träffade jag en läkare som menade att malariaprofylax kanske fungerade i Europa, men absolut inte i Afrika! ha ha
Ja, nu mår jag bra igen! Tillbaka på kontoret i Maputo och ska börja arbetsveckan.
Kram
Som tur var hade jag ju mina kollegor med mig, som agerade som extra mammor åt mig. Tre mycket omhändertagande och bestämda kvinnor. Först skjutsades jag till en klinik för malaria test - så fort man blir sjuk här tror alla att det är malaria! Men som tur var, hade jag inte det. Sedan fick jag ligga och sova på kontoret, med aircondition, då jag ännu inte hade checkat in på det nya hotellet. Jag bytte hotell tre gånger under den tid jag var i Nampula. Men jag behövde inte alls anstränga mig när jag var sjuk, jag skjutsades, och allt togs om hand om. Det var jätteskönt att bara kunna sova, gå på toaletten och äta. Det var ett jäkla tjatande om att jag skulle äta - " Coma Joana, Coma!! " De har suttit på varsin sida om mig och tvingat mig att äta och dricka. Man måste äta för att bli frisk!! (Sen har jag fått jättestark antibiotika, och då måste man nog äta..)
Mina kollegor har varit jättegulliga och ville till och med sova på mitt rum för att se mig springa på toa hela natten, men där kände min svenska blyghet - Nej! Låt mig få ha min diarré ifred! I Mocambique är det inget märkligt eller pinsamt att prata om ens avföring. Säger man att man är dålig i magen vill folk genast veta hur en bajs ser ut. Jag skrattar vid tanken på att ha liknande konversationer med kollegor på jobbet hemma. "Hur är ditt bajs? -hårt eller mjukt?"
Den andra dagen av min sjukdom ville min chef sätta mig på planet hem till Maputo. "Maputo har bra kliniker - där kan du få ordentlig hjälp!". På det mest vänliga sätt jag kunde, totalvägrade jag. (hm.. jag är en besvärlig praktikant) Jag fick tillåtelse att stanna en dag till för att se om jag blev bättre. Tack gode gud blev jag det! De blir ju väldigt oroliga när jag blir sjuk eftersom de känner sig ansvariga för mig, men jag ville inte åka hem tidigare. Jag hade ju varit till doktorn. Även om mitt förtroende för läkarna i Nampula är sådär. Förra gången jag var i Nampula träffade jag en läkare som menade att malariaprofylax kanske fungerade i Europa, men absolut inte i Afrika! ha ha
Ja, nu mår jag bra igen! Tillbaka på kontoret i Maputo och ska börja arbetsveckan.
Kram
tisdag 22 oktober 2013
Não é Renamo…. É o governo...
I lördags såg jag för ovanlighetens skull på tv hemma hos en
kompis. På nyheterna rapporterade de om att regeringsstyrkor har attackerat
Renamos läger i Sofala. Det ligger typ i mitten av landet, väldigt långt ifrån
Maputo. Mocambique är ett jättestort land, kanske inte i Afrika, men i
jämförelse med länderna i Europa. De pratade mycket om att Renamo först hade
attackerat, jag tror att de menade attacken i juni som var i år, då det dödades
några. Nu svarade regeringen med att attackera Renamo. De pratade om ”attack”
fram och tillbaka, men det var oklart om vad som hänt. Ingen hade dött och
ingen hade sårats. Det var bara attack hit och attack dit… Igår var det på
nyheterna igen. Frelimos militär har åter attackerat Renamo. Jag kunde igen
inte förstå vad attacken bestod i. De hade anfallit, men ingen dödad och ingen
sårad. En kollega förklarade senare för mig att (han trodde) Frelimo hade
anfallit Renamos läger, men de hade redan flytt därifrån. De visste om attacken
i förväg, vilket tyder på att det finns högt uppsatta inom Frelimo som stödjer
Renamo inofficiellt.
Det är generellt ett stort missnöje med sittande regering.
Vilket jag tycker är helt förståeligt. Från att från början varit en
kommunistisk/socialistisk regering efter frigörelsen 1975, har det utvecklats
till en väldigt kapitalistisk och korrupt regering. Där de som har mest makt
gör sig själva rika. President Guebuza har blivit en av landets rikaste affärsmän
under hans regeringsperiod.
När jag såg om attackerna på TV, fick jag känslan av att president
Guebuza vill att det ska uppstå konflikt mellan Frelimo och Renamo. Efter allt
snack om attacker, kom ett inslag om Guebuza. Han stod och talade om ”vår fred”
”vi mocambiquer”…och att det är viktigt att gå och rösta i kommande val. Känns
som en ganska uttänkt propaganda, skapa en fiende och därigenom samla folket
under Frelimos fana. Trots att människor är missnöjda med sittande styre, vill
de inte ha krig, efter bara 21 år av fred vill de fortfarande ha fred. Men,
men, min kollega här uppe informerade mig om att han tror att allt är en
strategi för Guebuza att få sitta kvar. Det ska vara nationella val nästa år,
detta år är det lokala val i provinserna. Guebuza har redan suttit i åtta år,
och kan därför enligt konstitutionen inte sitta längre. Han bör utlysa datum
för nyval ca ett år innan valet, men detta har ännu inte skett. Han borde redan
ha nominerat en efterträdare för presidentposten, men detta har han inte heller
gjort. Så han har redan brutit mot reglerna två gånger nu. Det enda som skulle
kunna skjuta upp valet, är såklart ett krig. Så min kollega tror att Guebuza
har inga planer på att träda ned och försöker nu provocera fram ett mindre
krig, endast för att själv kunna behålla makten…
Jag vet inte, verkar lite magstarkt att vilja ha krig för
att inte släppa ifrån sig makten…
Men det som de flesta Moçambiques verkar överens om är att
det är inte Renamo som är de som provocerar, det är regeringen…
onsdag 16 oktober 2013
Dia da mulher rural
Dia da mulher rural
Idag var det den internationella dagen för kvinnan på landsbygden, "Dia da mulher rural" som det heter här i Mocambique. Min organisation där jag gör praktik hade dragit ihop till en stor sammankomst för att fira denna dag. De hade samlat några associationer (jordbruksföreningar) som är deras medlemmar och sedan skickat ut inbjudningar till vänster och höger. Ryktet om firandet spred sig ända upp till kvinnodepartementet, så bara en vecka innan firandet, meddelades att kvinnoministern ville vara med. Ministern, guvernören och andra medlemmar från det ledande partiet, Frelimo. De ville inte bara medverka på tillställningen utan ville också att statens och frelimos logga skulle vara med på allt, så inbjudningar gjordes om och skickades ut på nytt, man ordnade banderoller med Frelimos logga. Det är val snart i Mocambique och partiet vill förknippas med alla positiva evenemang. De på Oram blev jätteglada att ministern skulle komma, bra med uppmärksamhet! Men lite trötta på att partiet ville gå in och ta åt sig hela äran. Det var ett jäkla sjå också om att kvinnoministern skulle komma och förberedelser inför det... samma dag meddelades dock att hon inte kommer.
Det var en trevlig tillställning ändå, men självklart med en del inslag av propaganda för Frelimo genom guvernören och andra uppsatta som fanns på plats. Jag pratade med flera av kvinnorna som är aktiva
i jordbruksföreningar. De sålde sina produkter på en liten uppsatt marknad, och jag köpte nån udda likör, söt potatis och jättestora morötter. Kvinnorna var jättetrevliga och glada att man höll den här dagen till deras ära. De sjöng och dansade också och var väldigt glada att få komma dit. En del hade åkt redan dagen innan, i små överfyllda minibussar och på lastbilsflak, medan några andra bodde precis intill.
En kvinna sa till mig att hon var jätteglad för den här dagen, att deras arbete värdeskattades och att man pratade om lika rättigheter för kvinnor och män. De flesta av dessa kvinnor är mycket fattiga och
har egentligen väldigt lite makt i det samhälle de lever i, så det är mycket bra att deras roll lyfts genom såna här event. Många av de föreningar som var med denna dag, bestod till största delen av kvinnor,
många är skilda eller änkor och har fått hjälp genom associatonerna. En kvinna berättade för mig att hon hade flyttat från sin hemby till staden med sin man för att han fått arbete. De hade fem barn tillsammans,
men för två år sedan dog hennes man. Hon var då utan någon försörjning alls, och hade inte längre någon mark eftersom de hade flyttat långt från hennes hemtrakter. Då fick hon en bit mark genom jordbruksföreningen och det är så hon idag försörjer sig och sina barn. De här kvinnorna har det jättetufft. De brukar jorden med väldigt enkla redskap och får sällan någon hjälp utifrån, men genom jordbruksföreningarna kan de stötta och hjälpa varandra. Varje kvinna brukar ca 0.5 hektar mark, jag har tidigare läst att de i genomsnitt kan producera tillräckligt för att föda sin familj ca 8 månader om året. Det finns hunger i Mocambique. Det finns ca 50.000 familjer på landsbygden som lider av hunger varje år.
Eventet hölls utanför och i en byggnad som tillhör en stor jordbruksförening. Eftersom den ligger något närmare staden, vi kanske åkte 2 timmar från Maputo, så har bönderna där det lite bättre. De har det närmare till marknaden och kan utveckla andra jobb. Byggnaden används främst som en skola av föreningen. Där har de kurser i alla typer av serviceyrken som deras barn kan tänkas jobba med, exempelvis sömmerska, hushållerska, barnflicka, vakt och elektriker.
Det är så sjukt allting, där går jag runt, ihop med lantbrukarkvinnor i tröjor tryckta med we effects logga och Norges logga. Det känns lite falskt, visst det är väl bra med bistånd, men det är ju en droppe i havet
i jämförelse med de flöden av värden som går från Syd till Nord. Sen ska de vara så tacksamma att vi stöttar dom! Och flera kvinnor på tillställningen vill ha min kontakt, eftersom de tror att jag kanske kan hjälpa dem. De vill ha projekt och bistånd. De är så glada att gå komma dit allesammans och alla är så tacksamma. Efter tal av de uppsatta som bara är där för att propagera för deras parti, ska vi så äta.
Mat är en viktig del av alla såna här tillställningar, det lärde jag mig redan år 2008. Det är därför alla kommer. Genom biståndspengar från Norge, Sverige och Holland så har Oram köpt in massa mat som ska räcka till alla kvinnor (och en del män) som tillhör jordbruksföreningarna, sen ska det självklart också räcka till alla "viktiga" personer. Vi äter först, vi som är lite "viktiga" dvs massa överviktiga män och kvinnor med jobb och lite mer makt i samhället. Sedan ska de andra få äta. Maten tar slut innan alla har fått. Väldigt
konstigt eftersom Oram hade köpt in så himla mycket mat, och ministern kom ju inte. Nä, det är inte så konstigt. De som tar mat först, roffar åt sig så mycket de kan. Jag har aldrig sett så stora portioner, det
finns inte en tanke på att det ska räcka till alla, det är därför det nästan aldrig gör det på sådana här event. Sen är det ju också ett kösystem som låter den som är starkast och har hårdast armbågar komma först.
Men sen var det ju också så att kvinnorna som lagade maten, och som tillhörde den föreningen vars byggnad vi var i, innan de började laga maten, snodde massor med mat, kycklingar, ris, böner etc och bar hem till
sina hus i närheten.
Jag blir mållös. Jag vet inte vad jag ska tänka riktigt. Jag kommer tillbaka till de känslor jag hade år 2008, då jag faktiskt förlorade tron på bistånd. Det känns liksom inte värt det att "hjälpa" människor som sedan beter sig lika illa som sina förtryckare. Alla vill komma upp lite, och så fort de har gjort det blir de själva korrumperade och trycker ner andra bara för att gynna sig själva. Även på den lägsta nivån finns korruptionen. År 2008 vet jag att personer som jobbade på en biståndsorganisation som skulle dela ut frön till fattiga bönder som blivit av med sina frön i en storm använde själva fröna för att förskansa sig gåvor och tjänster. Men jag vet inte, det är svårt att döma också, jag vet inte hur det är att gå hungrig, eller att vara rädd för att den dagen kommer, dagen du inte kan bli mätt. Och eliten, de som har makt och är lite rikare, de roffar ju åt sig hela tiden!! Exempelvis har ju presidenten, Guebuza, sett till att bli en av Mocambiques rikaste män under sin regeringsperiod. Skiten är att det är den mentaliteten som verkar finna hos alla! De här sagorna om att i Afrika är man så kollektivistik tycker inte jag stämmer in alls på Mocambique.. men jag vill absolut inte säga att detta är någon sorts "afrikansk" kultur - är nog snarare inne på att det är ett arv från kolonialtiden då portugiserna var överheten som roffade åt sig.
Men jag kan inte heller känna nåt för stackars norrmän, svenskar och holländare som har givit biståndspengar i tron att de ska gynna dem som behöver det och inte den som roffar åt sig mest. I den globala världen är det ändå vi som roffar åt oss mest.
Ja, så eventet var kul men på många plan blir allt så himla snett och motsägelsefullt. Man tror att man ska fira lantbrukskvinnorna och stärka deras roll, men alla är bara där för egna intressen. Sverige, Norge, Holland för att rättfärdiga sitt bistånd och göra bra affärer vid sidan om, partimedlemmarna som bara vill propagera för partiet, och kvinnorna som är där för maten. Men det är väl bra om alla får ut nåt av det, då kanske de kommer nästa år igen!
Godnatt
Idag var det den internationella dagen för kvinnan på landsbygden, "Dia da mulher rural" som det heter här i Mocambique. Min organisation där jag gör praktik hade dragit ihop till en stor sammankomst för att fira denna dag. De hade samlat några associationer (jordbruksföreningar) som är deras medlemmar och sedan skickat ut inbjudningar till vänster och höger. Ryktet om firandet spred sig ända upp till kvinnodepartementet, så bara en vecka innan firandet, meddelades att kvinnoministern ville vara med. Ministern, guvernören och andra medlemmar från det ledande partiet, Frelimo. De ville inte bara medverka på tillställningen utan ville också att statens och frelimos logga skulle vara med på allt, så inbjudningar gjordes om och skickades ut på nytt, man ordnade banderoller med Frelimos logga. Det är val snart i Mocambique och partiet vill förknippas med alla positiva evenemang. De på Oram blev jätteglada att ministern skulle komma, bra med uppmärksamhet! Men lite trötta på att partiet ville gå in och ta åt sig hela äran. Det var ett jäkla sjå också om att kvinnoministern skulle komma och förberedelser inför det... samma dag meddelades dock att hon inte kommer.
Det var en trevlig tillställning ändå, men självklart med en del inslag av propaganda för Frelimo genom guvernören och andra uppsatta som fanns på plats. Jag pratade med flera av kvinnorna som är aktiva
i jordbruksföreningar. De sålde sina produkter på en liten uppsatt marknad, och jag köpte nån udda likör, söt potatis och jättestora morötter. Kvinnorna var jättetrevliga och glada att man höll den här dagen till deras ära. De sjöng och dansade också och var väldigt glada att få komma dit. En del hade åkt redan dagen innan, i små överfyllda minibussar och på lastbilsflak, medan några andra bodde precis intill.
En kvinna sa till mig att hon var jätteglad för den här dagen, att deras arbete värdeskattades och att man pratade om lika rättigheter för kvinnor och män. De flesta av dessa kvinnor är mycket fattiga och
har egentligen väldigt lite makt i det samhälle de lever i, så det är mycket bra att deras roll lyfts genom såna här event. Många av de föreningar som var med denna dag, bestod till största delen av kvinnor,
många är skilda eller änkor och har fått hjälp genom associatonerna. En kvinna berättade för mig att hon hade flyttat från sin hemby till staden med sin man för att han fått arbete. De hade fem barn tillsammans,
men för två år sedan dog hennes man. Hon var då utan någon försörjning alls, och hade inte längre någon mark eftersom de hade flyttat långt från hennes hemtrakter. Då fick hon en bit mark genom jordbruksföreningen och det är så hon idag försörjer sig och sina barn. De här kvinnorna har det jättetufft. De brukar jorden med väldigt enkla redskap och får sällan någon hjälp utifrån, men genom jordbruksföreningarna kan de stötta och hjälpa varandra. Varje kvinna brukar ca 0.5 hektar mark, jag har tidigare läst att de i genomsnitt kan producera tillräckligt för att föda sin familj ca 8 månader om året. Det finns hunger i Mocambique. Det finns ca 50.000 familjer på landsbygden som lider av hunger varje år.
Eventet hölls utanför och i en byggnad som tillhör en stor jordbruksförening. Eftersom den ligger något närmare staden, vi kanske åkte 2 timmar från Maputo, så har bönderna där det lite bättre. De har det närmare till marknaden och kan utveckla andra jobb. Byggnaden används främst som en skola av föreningen. Där har de kurser i alla typer av serviceyrken som deras barn kan tänkas jobba med, exempelvis sömmerska, hushållerska, barnflicka, vakt och elektriker.
Det är så sjukt allting, där går jag runt, ihop med lantbrukarkvinnor i tröjor tryckta med we effects logga och Norges logga. Det känns lite falskt, visst det är väl bra med bistånd, men det är ju en droppe i havet
i jämförelse med de flöden av värden som går från Syd till Nord. Sen ska de vara så tacksamma att vi stöttar dom! Och flera kvinnor på tillställningen vill ha min kontakt, eftersom de tror att jag kanske kan hjälpa dem. De vill ha projekt och bistånd. De är så glada att gå komma dit allesammans och alla är så tacksamma. Efter tal av de uppsatta som bara är där för att propagera för deras parti, ska vi så äta.
Mat är en viktig del av alla såna här tillställningar, det lärde jag mig redan år 2008. Det är därför alla kommer. Genom biståndspengar från Norge, Sverige och Holland så har Oram köpt in massa mat som ska räcka till alla kvinnor (och en del män) som tillhör jordbruksföreningarna, sen ska det självklart också räcka till alla "viktiga" personer. Vi äter först, vi som är lite "viktiga" dvs massa överviktiga män och kvinnor med jobb och lite mer makt i samhället. Sedan ska de andra få äta. Maten tar slut innan alla har fått. Väldigt
konstigt eftersom Oram hade köpt in så himla mycket mat, och ministern kom ju inte. Nä, det är inte så konstigt. De som tar mat först, roffar åt sig så mycket de kan. Jag har aldrig sett så stora portioner, det
finns inte en tanke på att det ska räcka till alla, det är därför det nästan aldrig gör det på sådana här event. Sen är det ju också ett kösystem som låter den som är starkast och har hårdast armbågar komma först.
Men sen var det ju också så att kvinnorna som lagade maten, och som tillhörde den föreningen vars byggnad vi var i, innan de började laga maten, snodde massor med mat, kycklingar, ris, böner etc och bar hem till
sina hus i närheten.
Jag blir mållös. Jag vet inte vad jag ska tänka riktigt. Jag kommer tillbaka till de känslor jag hade år 2008, då jag faktiskt förlorade tron på bistånd. Det känns liksom inte värt det att "hjälpa" människor som sedan beter sig lika illa som sina förtryckare. Alla vill komma upp lite, och så fort de har gjort det blir de själva korrumperade och trycker ner andra bara för att gynna sig själva. Även på den lägsta nivån finns korruptionen. År 2008 vet jag att personer som jobbade på en biståndsorganisation som skulle dela ut frön till fattiga bönder som blivit av med sina frön i en storm använde själva fröna för att förskansa sig gåvor och tjänster. Men jag vet inte, det är svårt att döma också, jag vet inte hur det är att gå hungrig, eller att vara rädd för att den dagen kommer, dagen du inte kan bli mätt. Och eliten, de som har makt och är lite rikare, de roffar ju åt sig hela tiden!! Exempelvis har ju presidenten, Guebuza, sett till att bli en av Mocambiques rikaste män under sin regeringsperiod. Skiten är att det är den mentaliteten som verkar finna hos alla! De här sagorna om att i Afrika är man så kollektivistik tycker inte jag stämmer in alls på Mocambique.. men jag vill absolut inte säga att detta är någon sorts "afrikansk" kultur - är nog snarare inne på att det är ett arv från kolonialtiden då portugiserna var överheten som roffade åt sig.
Men jag kan inte heller känna nåt för stackars norrmän, svenskar och holländare som har givit biståndspengar i tron att de ska gynna dem som behöver det och inte den som roffar åt sig mest. I den globala världen är det ändå vi som roffar åt oss mest.
Ja, så eventet var kul men på många plan blir allt så himla snett och motsägelsefullt. Man tror att man ska fira lantbrukskvinnorna och stärka deras roll, men alla är bara där för egna intressen. Sverige, Norge, Holland för att rättfärdiga sitt bistånd och göra bra affärer vid sidan om, partimedlemmarna som bara vill propagera för partiet, och kvinnorna som är där för maten. Men det är väl bra om alla får ut nåt av det, då kanske de kommer nästa år igen!
Godnatt
måndag 14 oktober 2013
söndag 13 oktober 2013
På bröllop - med eliten
Igår var jag bjuden på bröllop, jättekul att få chansen att gå på bröllop här! Jag har förstått att det är många som gifter sig här, och de blir förvånade när jag berättar att jag aldrig varit på ett svenskt bröllop. Man kan se många brudpar på fredagar och lördagar, komma ut ur kyrkor och ta bilder vid stranden.
Nu ska jag försöka skriva i "levande" tempo, då jag har fått instruktioner om att det är mer passande i en blogg...
Vi åker till brudgummens hem först, för att gemensamt med några andra åka till bröllopet. Det är 42 C varmt och jag har fått låna en jättefin klänning som kletar sig fast mot kroppen i hettan. Bröllopet hålls i en hyrd lokal, eller en stor trädgård med en fin uteplats där det är uppdukat med vita dukar och massa fint porslin. Alla samlas under några träd som ger lite skugga och en varm vind envist fläktar och värmer en, ännu mer. Det känns som när man öppnar ugnen och böjer sig för snabbt för att ta ut en kaka. De delar som tur var ut vattenflaskor, med dock ljummet vatten. Och så börjar det! Väntan! det är låååång väntan på dessa bröllop tydligen. Först ska vi vänta på att brudparet kommer... sen när de har inför oss alla, så ska de gå runt och fotograferas och vi får vänta. Allting tar jättelång tid, men det är bra för att jag ska vänja mig.
Brudparet är jättefina och hon har en supersnygg klänning på sig. Allting är väldigt lyxigt och påkostat. Till slut får vi sätta oss till bords. Jag har ganska svårt att få någon mat, jag har lite svårt att ta mig fram helt enkelt, har fortfarande inte fått kläm på kösystemet här :)
Hela bröllopet känns mycket amerikanskt enligt mitt tycke. Jag har nämligen bara varit på två bröllop tidigare - ett vietnamesiskt och ett amerikanskt. De gifte sig ute i trädgården, hon förs fram av sin pappa,
dock ingen musik. Ingen präst heller, det är borgerligt - brudgummen är muslim och bruden är katolik. Senare skär de tårtan, och den högsta biten fryses in, för att de ska äta den på deras 1-årsdag.
Men jag får dock veta av släktingar till brudgummen att bröllopet startade redan dagen innan, den traditionella delen. Dagen innan bröllopet kommer brudgummen tillsammans med sina föräldrar (och säkert flera släktingar) hem till brudens föräldrar m.f.l. för att ge gåvor till brudens familj. Det är flera traditionella gåvor, såsom en capulana (traditionellt tygstycke som kvinnorna bär) och sandaler. Brudgummen har helst
med sig gåvor till hela släkten. Nuförtiden har detta också utvecklats tack vare kommersialismen, så nu gör vissa familjer långa listor på vad de "kräver" av brudgummens familj. Min vän menar att de utnyttjar
situationen, och ibland när brudgummen inte haft råd med "bolonsa" (gåvor) så blir hans släkt aldrig välkommen till den nya släkten. Hon påpekar också att det är som att brudgummen "köper" sin fru. Sedan när gåvoceremonin är avklarad hemma hos brudens familj, så går familjerna hem till brudgummen och där "ger" sin dotter till den nya familjen. Ni hör att detta är skapat i en patriarkal struktur! Har vi inte nåt sånt i Sverige också, brudkista?
Det är öppen bar på festen, man ska äta och dricka till man storknar säger mina bordsdamer! Dock är det nåt skummt med baren, det verkar vara väldigt svårt sen iallafall att få ut någonting från den. Och vinet serveras först långt efter vi har ätit upp.
Bröllopet är annars som vilken fest som helst, jätteglada människor som äter och dricker och dansar. Gud, vad vi dansar!! Jätte roligt! Alla släpper verkligen loss, och alla är så extremt duktiga på att dansa och
vill visa upp sig. Det skulle vara jättekul om de började med "Do you think you can dance?" här, de skulle nog få några otroliga dansare. (Jag har dock en liten hypotes, desto fattigare - desto mer troligt att
du är en riktigt duktig dansare. Jag vet inte vart sambandet ligger i dock, bör undersökas.)
Det är jättekul på festen men tillsist säger toastmasterna att brudparet måste åka, för att kunna hinna med planet imorgon. De dansas ut från festen! Vi andra fortsätter ett tag till, men sen sticker vi hem. Släkten ska fortsätta festa dagen efter, men då i en mindre skara. De ska i princip äta upp all överbliven mat.
Efter denna fest känner jag att jag måste vidga mina perspektiv och definitioner. När jag skulle på festen, så sa min vän till mig att vi skulle långt ut på landet för bröllop. Jag som tidigare har rest runt ute på landsbygden i norra mocambique, föreställde mig genast något väldigt traditionellt mellan hyddor och lägereldar. Därav fick jag låna en klänning av min kompis - det jag hade var inte fint nog. "Du ser ju ut som att du ska till stranden!" hehe.. Ja, jag tänkte nog inte efter riktigt. Min vän som bjudit mig på festen jobbar ju på en svensk biståndsorganisation, och har en därmed en formell anställning. Även om jag inte tycker att hon är särskilt rik, utan snarare får vända på pengarna, så tillhör hon ändå de få mocambiquerna som har en formell anställning.
Bröllopet var ju också väldigt påkostat, och man försäkrade mig om att ALLA mocambiqaner gör så här! För bröllopet ska firas i lyx, även om man inte har något hemma! De som sa detta, har lite dålig koll på
läget känner jag, eller bara vill inte låtsas om den verklighet som finns utanför deras kretsar. Det kanske är enklare så. För även om bröllopet kanske är mer påkostat, än vad familjerna har råd med, så tillhör dessa människor ändå eliten i Mocambique, såsom jag ser det.
Det var inga kändisar där och jag tror inte heller att det var några multimiljonärer, ekonomiskt kanske den flesta på bröllopet har råd med samma saker som en vanlig Svensson familj, eller kanske till och med mindre. Men, här i Mocambique är de ändå elit. De tillhör den bekymmrande lilla skaran av människor som har en formell anställning och kan leva på sin lön. De har bilar, mobiltelefoner, datorer, utbildning, sådant som är mycket långt ifrån vad den stora majoriteten i landet har tillgång till. Det är lätt att börja se sig om kring och tänka, men de har det ju ganska bra här, särskilt de som kan ställa till med såna här bröllop! Men det är viktigt att komma ihåg att dessa människor är en försvinnande minoritet i jämförelse med majoriteten av befolkningen.
I Maputo har ca 45% formella anställning, vilket inte alls återspeglar det nationella läget (10%). Den största delen av mocambiquerna bor på landsbygden, 70%, och de flesta lever under mycket fattiga förhållanden.
Om man bara besöker Maputo, så möter man inte den "vanliga" mocambiquern. Den vanliga mocambiquern finns på landet, lider av undernärning, har väldigt lite eller ingen utbildning och kan endast odla tillräckligt för att mätta sin familj 8 månader om året.
Enligt internationella mått, så kanske inte brudparet tillhör "eliten", men jag tycker nog att i Mocambiqanska mått så gör de definitivt det. Jag påminns om skillnaderna, när jag lämnar festen. Utanför de högra murarna som omger festlokalen står det några vakter med k-pist.
Nu ska jag försöka skriva i "levande" tempo, då jag har fått instruktioner om att det är mer passande i en blogg...
Vi åker till brudgummens hem först, för att gemensamt med några andra åka till bröllopet. Det är 42 C varmt och jag har fått låna en jättefin klänning som kletar sig fast mot kroppen i hettan. Bröllopet hålls i en hyrd lokal, eller en stor trädgård med en fin uteplats där det är uppdukat med vita dukar och massa fint porslin. Alla samlas under några träd som ger lite skugga och en varm vind envist fläktar och värmer en, ännu mer. Det känns som när man öppnar ugnen och böjer sig för snabbt för att ta ut en kaka. De delar som tur var ut vattenflaskor, med dock ljummet vatten. Och så börjar det! Väntan! det är låååång väntan på dessa bröllop tydligen. Först ska vi vänta på att brudparet kommer... sen när de har inför oss alla, så ska de gå runt och fotograferas och vi får vänta. Allting tar jättelång tid, men det är bra för att jag ska vänja mig.
Brudparet är jättefina och hon har en supersnygg klänning på sig. Allting är väldigt lyxigt och påkostat. Till slut får vi sätta oss till bords. Jag har ganska svårt att få någon mat, jag har lite svårt att ta mig fram helt enkelt, har fortfarande inte fått kläm på kösystemet här :)
Hela bröllopet känns mycket amerikanskt enligt mitt tycke. Jag har nämligen bara varit på två bröllop tidigare - ett vietnamesiskt och ett amerikanskt. De gifte sig ute i trädgården, hon förs fram av sin pappa,
dock ingen musik. Ingen präst heller, det är borgerligt - brudgummen är muslim och bruden är katolik. Senare skär de tårtan, och den högsta biten fryses in, för att de ska äta den på deras 1-årsdag.
Men jag får dock veta av släktingar till brudgummen att bröllopet startade redan dagen innan, den traditionella delen. Dagen innan bröllopet kommer brudgummen tillsammans med sina föräldrar (och säkert flera släktingar) hem till brudens föräldrar m.f.l. för att ge gåvor till brudens familj. Det är flera traditionella gåvor, såsom en capulana (traditionellt tygstycke som kvinnorna bär) och sandaler. Brudgummen har helst
med sig gåvor till hela släkten. Nuförtiden har detta också utvecklats tack vare kommersialismen, så nu gör vissa familjer långa listor på vad de "kräver" av brudgummens familj. Min vän menar att de utnyttjar
situationen, och ibland när brudgummen inte haft råd med "bolonsa" (gåvor) så blir hans släkt aldrig välkommen till den nya släkten. Hon påpekar också att det är som att brudgummen "köper" sin fru. Sedan när gåvoceremonin är avklarad hemma hos brudens familj, så går familjerna hem till brudgummen och där "ger" sin dotter till den nya familjen. Ni hör att detta är skapat i en patriarkal struktur! Har vi inte nåt sånt i Sverige också, brudkista?
Det är öppen bar på festen, man ska äta och dricka till man storknar säger mina bordsdamer! Dock är det nåt skummt med baren, det verkar vara väldigt svårt sen iallafall att få ut någonting från den. Och vinet serveras först långt efter vi har ätit upp.
Bröllopet är annars som vilken fest som helst, jätteglada människor som äter och dricker och dansar. Gud, vad vi dansar!! Jätte roligt! Alla släpper verkligen loss, och alla är så extremt duktiga på att dansa och
vill visa upp sig. Det skulle vara jättekul om de började med "Do you think you can dance?" här, de skulle nog få några otroliga dansare. (Jag har dock en liten hypotes, desto fattigare - desto mer troligt att
du är en riktigt duktig dansare. Jag vet inte vart sambandet ligger i dock, bör undersökas.)
Det är jättekul på festen men tillsist säger toastmasterna att brudparet måste åka, för att kunna hinna med planet imorgon. De dansas ut från festen! Vi andra fortsätter ett tag till, men sen sticker vi hem. Släkten ska fortsätta festa dagen efter, men då i en mindre skara. De ska i princip äta upp all överbliven mat.
Efter denna fest känner jag att jag måste vidga mina perspektiv och definitioner. När jag skulle på festen, så sa min vän till mig att vi skulle långt ut på landet för bröllop. Jag som tidigare har rest runt ute på landsbygden i norra mocambique, föreställde mig genast något väldigt traditionellt mellan hyddor och lägereldar. Därav fick jag låna en klänning av min kompis - det jag hade var inte fint nog. "Du ser ju ut som att du ska till stranden!" hehe.. Ja, jag tänkte nog inte efter riktigt. Min vän som bjudit mig på festen jobbar ju på en svensk biståndsorganisation, och har en därmed en formell anställning. Även om jag inte tycker att hon är särskilt rik, utan snarare får vända på pengarna, så tillhör hon ändå de få mocambiquerna som har en formell anställning.
Bröllopet var ju också väldigt påkostat, och man försäkrade mig om att ALLA mocambiqaner gör så här! För bröllopet ska firas i lyx, även om man inte har något hemma! De som sa detta, har lite dålig koll på
läget känner jag, eller bara vill inte låtsas om den verklighet som finns utanför deras kretsar. Det kanske är enklare så. För även om bröllopet kanske är mer påkostat, än vad familjerna har råd med, så tillhör dessa människor ändå eliten i Mocambique, såsom jag ser det.
Det var inga kändisar där och jag tror inte heller att det var några multimiljonärer, ekonomiskt kanske den flesta på bröllopet har råd med samma saker som en vanlig Svensson familj, eller kanske till och med mindre. Men, här i Mocambique är de ändå elit. De tillhör den bekymmrande lilla skaran av människor som har en formell anställning och kan leva på sin lön. De har bilar, mobiltelefoner, datorer, utbildning, sådant som är mycket långt ifrån vad den stora majoriteten i landet har tillgång till. Det är lätt att börja se sig om kring och tänka, men de har det ju ganska bra här, särskilt de som kan ställa till med såna här bröllop! Men det är viktigt att komma ihåg att dessa människor är en försvinnande minoritet i jämförelse med majoriteten av befolkningen.
I Maputo har ca 45% formella anställning, vilket inte alls återspeglar det nationella läget (10%). Den största delen av mocambiquerna bor på landsbygden, 70%, och de flesta lever under mycket fattiga förhållanden.
Om man bara besöker Maputo, så möter man inte den "vanliga" mocambiquern. Den vanliga mocambiquern finns på landet, lider av undernärning, har väldigt lite eller ingen utbildning och kan endast odla tillräckligt för att mätta sin familj 8 månader om året.
Enligt internationella mått, så kanske inte brudparet tillhör "eliten", men jag tycker nog att i Mocambiqanska mått så gör de definitivt det. Jag påminns om skillnaderna, när jag lämnar festen. Utanför de högra murarna som omger festlokalen står det några vakter med k-pist.
onsdag 9 oktober 2013
andra dagen
Idag är andra dagen på min praktik på Oram. Idag kom jag lite försent.. för att komma i takt med mina kollegor. Igår var jag nämligen först på plats kl 7.30, då de sa att vi började! Men de andra kom först vid klockan 8.30.
Min handledare har dock fortfarande inte kommit och nu börjar klockan bli 9.. Men annars är det jättebra. De har satt ihop ett mycket ambitiöst praktikantprogram till mig. Jag ska bland annat bygga om deras databas... hehe... jag vet att de sökte någon med datakompetens, helst programmerare, men tyvärr det är inte jag! Men jag känner några programmerare... ;)
Men det känns jättebra, de är intresserade av att jag ska arbeta här och kunna bidra med mina kunskaper inom utveckling med mera. Igår hade de också köpt in lunch, även om de vanligtvis inte äter lunch på jobbet. De kanske äter lite godis under dagen och sen mat på kvällen när de kommer hem. Men igår bjöd de alla på grillad kyckling med pommes frites för min skull :)
Jag bor knappt 5 minuter gångväg från jobbet, så det är jättebra! Enda kruxet är att jag fortfarande inte har fått någon nyckel hem. Men det löser sig förhoppningsvis snart. Sen är det helt enormt mycket kackerlackor i vårt kök. Jag håller på och försöker vänja mig. Det är sååå många bara. De flesta är ganska små, men det är jobbigt att laga mat, då man är rädd att de ska ramla ner i maten. De är inte heller så rädda, bara de riktigt stora springer när man kommer. Jag tänker på min syster Jenny som springer när hon ser EN kackerlacka, tvivlar på att hon ens skulle kunna gå in i vårt kök...
Temperaturen här i Maputo varierar mycket. Idag är det mycket varmt och fuktigt. Vissa dagar är det kallt, och andra nästan extremt varmt. Det är svårt att veta vad man ska ha på sig på morgonen, för temperaturen kan stiga under dagen/eller inte.
Jag köper grönsaker från kvinnor som sitter på gatorna och säljer. De har allt möjligt och lägger grönsakerna i små högar som man köper. De har lite konstiga system, det är inte säkert att om man handlar fler så blir det billigare per styck. Det kan snarare löna sig att köpa två högar med tomater, istället för en stor hög.
Nu kom min handledare. Jag ska fråga vad jag ska göra.
Kram
Min handledare har dock fortfarande inte kommit och nu börjar klockan bli 9.. Men annars är det jättebra. De har satt ihop ett mycket ambitiöst praktikantprogram till mig. Jag ska bland annat bygga om deras databas... hehe... jag vet att de sökte någon med datakompetens, helst programmerare, men tyvärr det är inte jag! Men jag känner några programmerare... ;)
Men det känns jättebra, de är intresserade av att jag ska arbeta här och kunna bidra med mina kunskaper inom utveckling med mera. Igår hade de också köpt in lunch, även om de vanligtvis inte äter lunch på jobbet. De kanske äter lite godis under dagen och sen mat på kvällen när de kommer hem. Men igår bjöd de alla på grillad kyckling med pommes frites för min skull :)
Jag bor knappt 5 minuter gångväg från jobbet, så det är jättebra! Enda kruxet är att jag fortfarande inte har fått någon nyckel hem. Men det löser sig förhoppningsvis snart. Sen är det helt enormt mycket kackerlackor i vårt kök. Jag håller på och försöker vänja mig. Det är sååå många bara. De flesta är ganska små, men det är jobbigt att laga mat, då man är rädd att de ska ramla ner i maten. De är inte heller så rädda, bara de riktigt stora springer när man kommer. Jag tänker på min syster Jenny som springer när hon ser EN kackerlacka, tvivlar på att hon ens skulle kunna gå in i vårt kök...
Temperaturen här i Maputo varierar mycket. Idag är det mycket varmt och fuktigt. Vissa dagar är det kallt, och andra nästan extremt varmt. Det är svårt att veta vad man ska ha på sig på morgonen, för temperaturen kan stiga under dagen/eller inte.
Jag köper grönsaker från kvinnor som sitter på gatorna och säljer. De har allt möjligt och lägger grönsakerna i små högar som man köper. De har lite konstiga system, det är inte säkert att om man handlar fler så blir det billigare per styck. Det kan snarare löna sig att köpa två högar med tomater, istället för en stor hög.
Nu kom min handledare. Jag ska fråga vad jag ska göra.
Kram
tisdag 8 oktober 2013
Imorgon börjar det... ( igen)
Imorgon ska jag till ORAM där jag ska göra praktik! Jihuuu!! Äntligen ska jag få börja komma igång med det jag kom hit för! Jag ska jobba med bönders rättigheter till mark, och det ska bli så spännande.
Idag gick jag och Diamantino (som är vd på We Effect) till ORAM och presenterade mig. De var jättetrevliga! Jag tror säkert jag kommer att trivas bra! En stor anledning som det känns så, är att det påminner om hemma! Det var sex kvinnor och bara två män!! Samma könsfördelning som vi har på min arbetsplats i Sverige ;)
De var supertrevliga, hade ordnat med fika och allt möjligt för vårt besök. Det är en kvinna som är vd för organisationen, men hon var på semester. Den enda killen som jobbar administrativt ( den andra är chaufför / logistiker) ska vara min handledare, och jag var ute och tog en öl med honom för två veckor sedan, och han är jättetrevlig :)
Känns superbra med nytt boende och att jag ska få komma igång imorgon! Nu klockan fem ska jag på danslektion i kizumba, som är superkul och sen ska jag försöka hitta till mitt nya hem!! spännande :)
Idag gick jag och Diamantino (som är vd på We Effect) till ORAM och presenterade mig. De var jättetrevliga! Jag tror säkert jag kommer att trivas bra! En stor anledning som det känns så, är att det påminner om hemma! Det var sex kvinnor och bara två män!! Samma könsfördelning som vi har på min arbetsplats i Sverige ;)
De var supertrevliga, hade ordnat med fika och allt möjligt för vårt besök. Det är en kvinna som är vd för organisationen, men hon var på semester. Den enda killen som jobbar administrativt ( den andra är chaufför / logistiker) ska vara min handledare, och jag var ute och tog en öl med honom för två veckor sedan, och han är jättetrevlig :)
Känns superbra med nytt boende och att jag ska få komma igång imorgon! Nu klockan fem ska jag på danslektion i kizumba, som är superkul och sen ska jag försöka hitta till mitt nya hem!! spännande :)
måndag 7 oktober 2013
Nytt boende
Idag har jag varit och tittat på ett rum i närheten av kontoret. Perfekt! Jag flyttar förhoppningsvis dit imorgon :) Allt verkar ordna sig till slut. Det är genom en svensk tjej som tidigare gjort praktik för We Effect, och hon kommer också att bo där, samt tjejen som äger lägenheten, som jag nyss har träffat. Hon är mocambiquer och jätte trevlig. Det ska bli så kul. Saker och ting löser sig... :)
söndag 6 oktober 2013
Nunnorna vid klostret São José
I två veckor har vi bott i klostret São João och nu börjar det få lite effekt ;) Imorse steg jag och Elin upp tidigt för att vara med på söndagsmässan kl 7. Det är nunnorna som direkt har påverkat oss till att gå på mässan, men jag måste säga att jag verkligen uppskattar det. Det känns kul att få vara med i ett sammanhang som många Moçambiquer också deltar i.
Jag är inte särskilt religiös av mig, men är det några som kan få mig att bli det är det dessa fantastiska kvinnor. De är otroligt sympatiska, snälla och omhändertagande, vi känner oss så älskade här. De visar en otrolig kärlek för alla, om kanske ibland med viss bestämdhet ;) De gör ett enormt jobb i området där klostret ligger. Det är ett mycket fattigt område och nunnorna arbetar oavbrutet för att påverka till det bättre. De tar hand om skolan som ligger där och undervisar och söker stöd utifrån. De har ett barnhem, där det just nu bor ca 80 föräldralösa barn i åldrarna 3 - 19 år. Varje dag serverar de skolmat till de fattiga barnen som bor i området. Det var ett problem i skolan att barnen rymde från lektionerna för att de var hungriga, så därför började nunnorna servera mat till dem under dagen. De är bara 12 nunnor, när man ser allt arbete det utför kan man tro att de var många fler.
Klostret har en stor trädgård där de odlar mat; sallad, potatis, kassava (mandioka), vitkål, blomkål, haricorts vertes m m ... de har också en vacker trädgård med blommor som är som en stilla oas i annars rättså smutsig och högljudd stad. Nunnorna har djur som de föder upp, främst till mat tror jag. Kaniner, ankor, höns, getter och hundar, fast dom äter dom nog inte. De säljer höns till folk från området.
Mmmmm... min brorsa och pappa skulle vara avundsjuka på mig om de visste!! Nunnorna lagar mat till oss när vi äter här, vi har inget kök! De lagar fantastisk mat! Jättegott, alltid minst trerätters.
Soppa, bönor, ris, pasta, kokta grönsaker direkt från trädgården. Fisk, kyckling, kanin och anka har vi säkert ätit. Det hittills godaste var en kyckling i jordnötssås... mmmm.
Nunnorna är väldigt moderna, om du frågar ena vart den andra är, så tar de genast fram mobilen och ringer! På klostret har de trådlöst internet och de har hjälpt oss att köpa modem och installera dom. De är mycket allmänbildade, en av de äldre nunnorna berättade för mig att hon följer tyska, franska och italienska nyheter - dagligen.
De flesta nunnor är mocambikaner och jag tycker mig se (trots att jag inte känner till katolicismen sådär jätteväl) att deras religösitet är mycket influerad av kulturen här (såklart!). De är inte alls särskilt dömmande eller stränga, de pratar mycket vid matbordet och dricker vin. När vi firade deras San Fransisco, spelade några upp en sketch och vi skålade i champange! Visst de vill att vi ska vara inne innan klockan 21, men ett kloster måste väl ha regler.
Nunnorna är dessutom jätteroliga! Skrattar nästan hela tiden.. i början förstod jag inte riktigt... men nu har jag förstått att de är fulla av guds glädje! Nja, jag vet inte men, men väldigt glada och fnittrande är de nästan hela tiden :)
Jag är inte särskilt religiös av mig, men är det några som kan få mig att bli det är det dessa fantastiska kvinnor. De är otroligt sympatiska, snälla och omhändertagande, vi känner oss så älskade här. De visar en otrolig kärlek för alla, om kanske ibland med viss bestämdhet ;) De gör ett enormt jobb i området där klostret ligger. Det är ett mycket fattigt område och nunnorna arbetar oavbrutet för att påverka till det bättre. De tar hand om skolan som ligger där och undervisar och söker stöd utifrån. De har ett barnhem, där det just nu bor ca 80 föräldralösa barn i åldrarna 3 - 19 år. Varje dag serverar de skolmat till de fattiga barnen som bor i området. Det var ett problem i skolan att barnen rymde från lektionerna för att de var hungriga, så därför började nunnorna servera mat till dem under dagen. De är bara 12 nunnor, när man ser allt arbete det utför kan man tro att de var många fler.
Klostret har en stor trädgård där de odlar mat; sallad, potatis, kassava (mandioka), vitkål, blomkål, haricorts vertes m m ... de har också en vacker trädgård med blommor som är som en stilla oas i annars rättså smutsig och högljudd stad. Nunnorna har djur som de föder upp, främst till mat tror jag. Kaniner, ankor, höns, getter och hundar, fast dom äter dom nog inte. De säljer höns till folk från området.
Mmmmm... min brorsa och pappa skulle vara avundsjuka på mig om de visste!! Nunnorna lagar mat till oss när vi äter här, vi har inget kök! De lagar fantastisk mat! Jättegott, alltid minst trerätters.
Soppa, bönor, ris, pasta, kokta grönsaker direkt från trädgården. Fisk, kyckling, kanin och anka har vi säkert ätit. Det hittills godaste var en kyckling i jordnötssås... mmmm.
Nunnorna är väldigt moderna, om du frågar ena vart den andra är, så tar de genast fram mobilen och ringer! På klostret har de trådlöst internet och de har hjälpt oss att köpa modem och installera dom. De är mycket allmänbildade, en av de äldre nunnorna berättade för mig att hon följer tyska, franska och italienska nyheter - dagligen.
De flesta nunnor är mocambikaner och jag tycker mig se (trots att jag inte känner till katolicismen sådär jätteväl) att deras religösitet är mycket influerad av kulturen här (såklart!). De är inte alls särskilt dömmande eller stränga, de pratar mycket vid matbordet och dricker vin. När vi firade deras San Fransisco, spelade några upp en sketch och vi skålade i champange! Visst de vill att vi ska vara inne innan klockan 21, men ett kloster måste väl ha regler.
Nunnorna är dessutom jätteroliga! Skrattar nästan hela tiden.. i början förstod jag inte riktigt... men nu har jag förstått att de är fulla av guds glädje! Nja, jag vet inte men, men väldigt glada och fnittrande är de nästan hela tiden :)
Jag hoppas att när jag kommer hem till Sverige, att jag ska kunna ge något tillbaka. De har verkligen gett mig så mycket.
Deus abençoe nosso amor
fredag 4 oktober 2013
min fredsdag
Jag och Elin hade en underbar fredsdag. På morgonen åkte vi till vår vän Ana Paula och tillsammans med henne och hennes dotter åkte vi till stranden här i Maputo. Det var helt super. Jättevacker strand, på morgonen lågvatten så man kunde gå långt ut och sedan på eftermiddagen blev det flod och ännu vackrare.
Vi åt en grillad kyckling på stranden och njöt i solen.
Det var också första dagen som vi utnyttjat lokaltrafiken, så kallade chapas. Det är minibussar där man klämmer ihop sig som packade sillar och betalar endast 10 MT för resan. Det var jättekul och inte alls så obehagligt som många Moçambiquier (Elin har kollat upp det! Det heter så!) har beskrivit det. Jag har ju tidigare åkt med sådana här chapas i norra Mocambique år 2008, och då måste jag säga att dessa i Maputo är det mycket högre standard på, framförallt tog de inte in lika många passagerare. I Nampula räknade jag en gång till 35 personer… igår tror jag vi var ca 18 personer som mest (chauffören inräknad). Man sitter fyra på varje rad och visst är det trångt, men det går!
På kvällen så blev vi inbjudna på middag till nunnorna. Det var jätte kul. De hade dukat upp för fest, med buffe och allt! Jättefint! Jag känner mig verkligen hedrad att få vara med vid deras högtid. De firar San Fransisco, något helgon, och samtidigt firar dom att Mocambique haft fred i 21 år.
Vi var uppe tidigt (kl 6) imorse för att vara med på mässan. Det var jättefint. Nunnorna sjunger så vackert, och framförallt blev de så glada att vi kom. De spelade djembe också i kapellet.
Imorgon ska vi gå till kyrkan för mässa kl 7. Irma Cecilia sa att det var mer drag då, så vi borde gå då! :) Så jag måste gå och lägga mig nu så att jag orkar imorgon.
Godnatt
Vi åt en grillad kyckling på stranden och njöt i solen.
Det var också första dagen som vi utnyttjat lokaltrafiken, så kallade chapas. Det är minibussar där man klämmer ihop sig som packade sillar och betalar endast 10 MT för resan. Det var jättekul och inte alls så obehagligt som många Moçambiquier (Elin har kollat upp det! Det heter så!) har beskrivit det. Jag har ju tidigare åkt med sådana här chapas i norra Mocambique år 2008, och då måste jag säga att dessa i Maputo är det mycket högre standard på, framförallt tog de inte in lika många passagerare. I Nampula räknade jag en gång till 35 personer… igår tror jag vi var ca 18 personer som mest (chauffören inräknad). Man sitter fyra på varje rad och visst är det trångt, men det går!
På kvällen så blev vi inbjudna på middag till nunnorna. Det var jätte kul. De hade dukat upp för fest, med buffe och allt! Jättefint! Jag känner mig verkligen hedrad att få vara med vid deras högtid. De firar San Fransisco, något helgon, och samtidigt firar dom att Mocambique haft fred i 21 år.
Vi var uppe tidigt (kl 6) imorse för att vara med på mässan. Det var jättefint. Nunnorna sjunger så vackert, och framförallt blev de så glada att vi kom. De spelade djembe också i kapellet.
Imorgon ska vi gå till kyrkan för mässa kl 7. Irma Cecilia sa att det var mer drag då, så vi borde gå då! :) Så jag måste gå och lägga mig nu så att jag orkar imorgon.
Godnatt
Fred-dag
Igår är det fredag och helgdag här i Mocambique, det är ”fredsdagen” eller ”dia da Paz” som man firar den 4 oktober. 21 år av fred. Det är svårt att förstå när man kommer från ett land som inte har haft krig på över hundra år. De flesta som jag pratar med har egna erfarenheter från kriget. Men det är inte något jag har varit särskilt medveten om eller tänkt på. Tyvärr kan man inte längre säga att landet är helt i fred i dag. I april i år så blossade det upp stridigheter mellan Renamo och Frelimo, och det var första gången på då nästa 21 år.
Inbördeskriget varade 16 år, år 1986 till år 1992. Mocambique fick många interna flyktingar, men det var också många som flydde till Zimbabwe och Sydafrika från Mocambique. Kriget fördrev människor från deras byar och deras odlingsmarker, vilket sedan ledde till stor svält i landet. Människor hade inte hunnit
odla och kunde därför inte skörda – och därmed fanns det ingen mat. Dessutom kom det flera år av torka som förvärrade situationen för de redan fattiga bönderna. Många menar att kriget som utkämpades i Mocambique var helt styrt utifrån, av neoliberala (USA) och kommunistiska krafter (Ryssland) som inte ville utkämpa ett krig på sina egna territorier. Det var under kalla kriget, och påminner om den situation som många f.d. kolonier upplevde.
Renamo är en rebellgrupp som utkämpade ett våldsamt krig mot den sittande regeringen Frelimo. Renamo stöttades utifrån av boerna i Sydafrika, den vita eliten i Zimbabwe samt CIA. Frelimo fick stöd av kommunistiska och socialistiska regeringar, däribland Sverige.
Men idag är situationen annorlunda. Landet har haft 21 år av fred, men just i år så uppstod alltså nya stridigheter i Mocambique. Följande är den förklaring som jag har fått av en insatt person, men som sagt det är EN vinkel. Enligt honom så har Renamos ledare, blivit förbannad på valprocessen i Mocambique och menar att den är orättvist uppbyggd. Det kommer hållas presidentval nästa år och inför det har han krav om att man ska förändra processen.
Frelimo kontrollerar i princip hela valprocessen och den genomsyras av korruption och valfusk. Renamos ledare hotade med att ta till våld om den inte ändrades, och nu har de tyvärr gjort det. De har lämnat parlamentet och mobiliserat sig i mittan av landet, där Renamo har sitt starkaste säte, någonstans i mitten
av landet och där genomförde Renamos militär(som de tydligen behållit sedan kriget) ett terrorist dåd och dödade civila människor. För att passera det området idag måste man åka med militärkonvoj. (Nej, mamma jag ska inte åka dit!)
Jag tycker att det är hemskt att Renamo har nu efter 21 år tagit till våld för att försöka nå sina syften, men jag måste medge att jag har viss förståelse för det. Sedan inbördeskriget har Frelimo suttit vid makten och Renamo som opposition. Vid det första valet år 1994 så valdes Frelimo med liten marginal (det är inte ens säkert att de var de rättmätiga vinnarna av det första valet) och sedan dess har de kammat hem segern varje gång. Frelimo gynnar sina egna och jag har själv sett att byar där Frelimo har lågt stöd inte får någon hjälp från partiet. För att inom staten befordras måste du rösta på Frelimo. Det är inte enligt konstitutionen men i praktiken. Staten är ENORMT korrupt och det är självklart att det pågår valfusk. Människor röstar inte heller på något partiprogram, det har snarare att göra med om var man är född eller vem som kommer att hjälpa dig. Om Frelimo vunnit år efter år, så kanske man röstar på dem för att kunna få något. Partierna har heller inte något partiprogram som man röstar på, de lovar i princip samma saker – den som kommer till makten kan infria löftena (Frelimo). Personligen tror jag inte Renamo är så mycket bättre än Frelimo, men kanske ett maktskifte skulle kunna leda till lite bredare fördelning i alla fall av resurserna (en elit får dela med sig till en annan…).
Det är lätt att tro att det är på grund av den senaste utvecklingen som stridigheterna blossar upp igen. Det har gjorts stora fyndigheter av naturgas utanför Mocambiques kust och nu vill alla ha en del av kakan. Den sittande presidenten, Guebuza, (som under sin ämbetsperiod har gjort sig själv till en av de rikaste affärsmännen i Mocambique) gör allt för att kunna utse sin efterträdare. Samtidigt finns det andra krafter, även inom Frelimo, som vill att andra ska komma till makten. Det är en väldigt spännande tid i Mocambique just nu, med hög ekonomisk aktivitet och politiska spänningar.
Inbördeskriget varade 16 år, år 1986 till år 1992. Mocambique fick många interna flyktingar, men det var också många som flydde till Zimbabwe och Sydafrika från Mocambique. Kriget fördrev människor från deras byar och deras odlingsmarker, vilket sedan ledde till stor svält i landet. Människor hade inte hunnit
odla och kunde därför inte skörda – och därmed fanns det ingen mat. Dessutom kom det flera år av torka som förvärrade situationen för de redan fattiga bönderna. Många menar att kriget som utkämpades i Mocambique var helt styrt utifrån, av neoliberala (USA) och kommunistiska krafter (Ryssland) som inte ville utkämpa ett krig på sina egna territorier. Det var under kalla kriget, och påminner om den situation som många f.d. kolonier upplevde.
Renamo är en rebellgrupp som utkämpade ett våldsamt krig mot den sittande regeringen Frelimo. Renamo stöttades utifrån av boerna i Sydafrika, den vita eliten i Zimbabwe samt CIA. Frelimo fick stöd av kommunistiska och socialistiska regeringar, däribland Sverige.
Men idag är situationen annorlunda. Landet har haft 21 år av fred, men just i år så uppstod alltså nya stridigheter i Mocambique. Följande är den förklaring som jag har fått av en insatt person, men som sagt det är EN vinkel. Enligt honom så har Renamos ledare, blivit förbannad på valprocessen i Mocambique och menar att den är orättvist uppbyggd. Det kommer hållas presidentval nästa år och inför det har han krav om att man ska förändra processen.
Frelimo kontrollerar i princip hela valprocessen och den genomsyras av korruption och valfusk. Renamos ledare hotade med att ta till våld om den inte ändrades, och nu har de tyvärr gjort det. De har lämnat parlamentet och mobiliserat sig i mittan av landet, där Renamo har sitt starkaste säte, någonstans i mitten
av landet och där genomförde Renamos militär(som de tydligen behållit sedan kriget) ett terrorist dåd och dödade civila människor. För att passera det området idag måste man åka med militärkonvoj. (Nej, mamma jag ska inte åka dit!)
Jag tycker att det är hemskt att Renamo har nu efter 21 år tagit till våld för att försöka nå sina syften, men jag måste medge att jag har viss förståelse för det. Sedan inbördeskriget har Frelimo suttit vid makten och Renamo som opposition. Vid det första valet år 1994 så valdes Frelimo med liten marginal (det är inte ens säkert att de var de rättmätiga vinnarna av det första valet) och sedan dess har de kammat hem segern varje gång. Frelimo gynnar sina egna och jag har själv sett att byar där Frelimo har lågt stöd inte får någon hjälp från partiet. För att inom staten befordras måste du rösta på Frelimo. Det är inte enligt konstitutionen men i praktiken. Staten är ENORMT korrupt och det är självklart att det pågår valfusk. Människor röstar inte heller på något partiprogram, det har snarare att göra med om var man är född eller vem som kommer att hjälpa dig. Om Frelimo vunnit år efter år, så kanske man röstar på dem för att kunna få något. Partierna har heller inte något partiprogram som man röstar på, de lovar i princip samma saker – den som kommer till makten kan infria löftena (Frelimo). Personligen tror jag inte Renamo är så mycket bättre än Frelimo, men kanske ett maktskifte skulle kunna leda till lite bredare fördelning i alla fall av resurserna (en elit får dela med sig till en annan…).
Det är lätt att tro att det är på grund av den senaste utvecklingen som stridigheterna blossar upp igen. Det har gjorts stora fyndigheter av naturgas utanför Mocambiques kust och nu vill alla ha en del av kakan. Den sittande presidenten, Guebuza, (som under sin ämbetsperiod har gjort sig själv till en av de rikaste affärsmännen i Mocambique) gör allt för att kunna utse sin efterträdare. Samtidigt finns det andra krafter, även inom Frelimo, som vill att andra ska komma till makten. Det är en väldigt spännande tid i Mocambique just nu, med hög ekonomisk aktivitet och politiska spänningar.
torsdag 3 oktober 2013
vacani vacani...
Vacani vacani är de ord jag kommer ihåg från första gången jag var i Mocambique. Det är Macua, ett lokalt språk i norra Mocambique. Det betyder ungefär "little by little" eller lite i taget. Det var ganska talande för hur jag den gången upplevde utvecklingen i Mocambique.
Nu är jag tillbaka. Och nu får jag på nytt lära mig att ha tålamod. Nu är det inte kanske utvecklingen i Mocambique som jag måste ha tålamod med utan min egen utveckling, eller snarare utvecklingen av min praktik.
Sen vi kom hit har jag och Elin fått bo på ett kloster som ligger en bit utanför centrala Maputo. Nunnorna där är helt underbara och jag har tyvärr ännu inte fått möjlighet att se så mycket av deras arbete som jag vill. Men vi kan inte fortsätta bo där. Det ligger långt ifrån kontoren, det är ett farligare område och vi kan inte komma och gå som vi vill. Vår tillvaro blir tyvärr ganska begränsad och kostsam. Därför har vi sedan vi kommit hit försökt hitta ett nytt boende tillsammans med organisationerna, men det är tydligen svårare sagt än gjort. Vi har även varit tvungna att skriva till We Effect för att be om mer pengar, då vi redan spräckt vår budget. Vi får ca 6.800 kr i månaden att leva för och det räcker inte långt i Maputo. Till exempelvis kostar en lunch ute på en enklare restaurang ca 65 kr, som hemma. Vårt boende för närvarande, som de säger är mycket billigt, är 166 kr/dag (inkl. en fralla på morgonen), vårt traktamente är ca 223 kr /dag.
Sedan har jag ännu inte fått komma till den organisation där jag faktiskt ska göra min praktik... första veckan skulle vi vara på We Effect och sedan skulle vi utplaceras på våra organisationer. Suck... jag har träffat en av mina handledare på organisationen där jag ska göra praktik, men jag har fortfarande inte fått börja där. Jag vet faktiskt inte varför. Förra veckan sa de nästa vecka, och denna vecka säger de samma sak... manhana manhana...
Det känns faktiskt inte som att de är så intresserade av att ha en praktikant, man är mer en belastning än en tillgång. Det är inte så kul att känna sig som en belastning, även om We Effect varnade för att det kunde bli så i början. Men om vi ändå hade ett boende så kunde vi ta lite mer egna initiativ till att lära känna staden m.m. Men det är svårt när vi bor så långt bort och vi känner att pengarna vi fått försvinner i taxi kostnader.
Jag måste lära mig att ha tålamod... vacani vacani...
Nu är jag tillbaka. Och nu får jag på nytt lära mig att ha tålamod. Nu är det inte kanske utvecklingen i Mocambique som jag måste ha tålamod med utan min egen utveckling, eller snarare utvecklingen av min praktik.
Sen vi kom hit har jag och Elin fått bo på ett kloster som ligger en bit utanför centrala Maputo. Nunnorna där är helt underbara och jag har tyvärr ännu inte fått möjlighet att se så mycket av deras arbete som jag vill. Men vi kan inte fortsätta bo där. Det ligger långt ifrån kontoren, det är ett farligare område och vi kan inte komma och gå som vi vill. Vår tillvaro blir tyvärr ganska begränsad och kostsam. Därför har vi sedan vi kommit hit försökt hitta ett nytt boende tillsammans med organisationerna, men det är tydligen svårare sagt än gjort. Vi har även varit tvungna att skriva till We Effect för att be om mer pengar, då vi redan spräckt vår budget. Vi får ca 6.800 kr i månaden att leva för och det räcker inte långt i Maputo. Till exempelvis kostar en lunch ute på en enklare restaurang ca 65 kr, som hemma. Vårt boende för närvarande, som de säger är mycket billigt, är 166 kr/dag (inkl. en fralla på morgonen), vårt traktamente är ca 223 kr /dag.
Sedan har jag ännu inte fått komma till den organisation där jag faktiskt ska göra min praktik... första veckan skulle vi vara på We Effect och sedan skulle vi utplaceras på våra organisationer. Suck... jag har träffat en av mina handledare på organisationen där jag ska göra praktik, men jag har fortfarande inte fått börja där. Jag vet faktiskt inte varför. Förra veckan sa de nästa vecka, och denna vecka säger de samma sak... manhana manhana...
Det känns faktiskt inte som att de är så intresserade av att ha en praktikant, man är mer en belastning än en tillgång. Det är inte så kul att känna sig som en belastning, även om We Effect varnade för att det kunde bli så i början. Men om vi ändå hade ett boende så kunde vi ta lite mer egna initiativ till att lära känna staden m.m. Men det är svårt när vi bor så långt bort och vi känner att pengarna vi fått försvinner i taxi kostnader.
Jag måste lära mig att ha tålamod... vacani vacani...
tisdag 1 oktober 2013
måndag 30 september 2013
Fredag -utgång!
Idag på kontoret bjöd Ana Paula (som jobbar på We Effect) med oss att gå u
och dansa! Vad kul!! Jag och Elin jublade genast av glädje! Vi träffas hemma hos Ana Paula klockan 21 på kvällen. Efter
varsin redbull med lite whisky så drar vi ut, påminner mycket om hemma. Vi får skjuts av Ana Paulas brorson som följer med som manligt förkläde. vi åker till en krog, som redan när man åker in till den, begär viss betalning för
att köra in med bilen. Väl inne på stället är det nytt inträde, 200MT ca 45kr. Lokalen ser ut som en större restaurang med ett litet dansgolv i mitten. Det är ganska få men glada besökare. Hela natten dansar vi till en
blandning av latinska och afrikanska toner. Typ musik för en lite äldre publik som gillar pardans. Jag måste medge att jag har svårt att röra mig i takt, behöver lite mer taktfasta beats ;)
vi har jättekul med Ana Paula och hennes tjejkompisar, som är älskar att dansa och att roa sig. De flesta på baren verkar känna varandra sedan tidigare och alla dansar med alla. Nästan, jag vägrar konsekvent
att dansa med någon... jag har svårt för när någon annan ska leda mig ;)
På vägen hem blir vi stoppade av polisen. Typiskt! suckar Ana paula och hennes brorson. Polisen ser mig och Elin sitta i baksätet och ser chansen till en muta! Men Ana Paula förklarar om och om att vi inte har
några pengar eftersom vi kommer direkt från hennes systers bröllop. Vem tar med sig pengar till ett bröllop? Vi har däremot överbliven dryck i bilen från festen. Efter ett tags förhandlande nöjer
sig polisen med en flaska öl. Ana Paula suckar, hon hatar att behöva betala polisen.
Drycken som låg i bilen var ju inte från något bröllop. Ana Paula är ensamstående mamma och på helgerna jobbar hon extra med att sälja alkoholhaltiga drycker i anslutning till någon form av barnunderhållning.
Ana Paula har nog en mycket bra lön jämfört med många andra, men tydligen behöver hon ändå jobba extra för att klara sig.
söndag 29 september 2013
Delfina och bänkarna
Idag har jag och Elin städat vårat hus! Ja, vi har som ett eget litet hus med två sovrum och matrum. Jättemysigt. Vi har också tvättat lite kläder för hand, som rena amatörer har vi lånat nunnornas tvättstuga och
gissat oss till hur man använder en tvättbräda i sten.
Syster Delfina, den absolut coolaste nunnan, har idag visat oss skolan. Klostret har en skola, även om skolan ska drivas med statliga medel så drivs den i mångt och mycket genom systrarnas ideella arbete. Syster Delfina är en tuff och framåt kvinna som tar varje möjlighet hon får för att propagera för hennes intressen. Hon är också oerhört rolig och ger mig och Elin extremt tydliga riktlinjer att förhålla oss till. Hon visade oss skolan eller som hon säger "a miseria" (= misären). Det är en grundskola med 7 årskurser, vilket är de obligatoriska skolåren i Mocambique. Skolan har totalt ca 1500-1800 elever om året. Eleverna studerar i tre omgångar per dag, för att få plats i de åtta klassrummen. Första gruppen studerar mellan ca kl 6 -10, andra gruppen kl 10-14 och tredje gruppen kl 14-18. Delfina visade oss runt med stor entusiasm "titta på hålen i taken, titta på bänkarna, se vår verklighet!". Bänkarna är sedan skolan grundades, någon gång på 40-talet under koloniseringen. De påminner om de bänkar som jag har sett från mina föräldrars skoltid.
Man har inte underhållit skolan. Bara en gång har skolan rustats upp, år 1998 med hjälp av det spanska kungahuset, den spanska drottningen. Den gången reparerades taket och många bänkar, men man satte nästan inte in något nytt påpekar Delfina, bara reparationer. Det sitter bild av den spanska drottningens besök (1998) inne på kontoret i skolan. Delfina berättar att sedan 1998 har skolan inte fått något mer stöd. Den spanska drottningen var dock på besök i Mocambique, nu i år, men hon besökte inte skolan.
Delfina vill ha nya bänkar till skolan. Det är hennes nya projekt säger hon. Hon undrar om inte jag och Elin kan hjälpa till, känner vi ingen som kan skänka lite pengar eller nya bänkar?
Jag och Elin svarar väl något undvikande, man vill så gärna men vad kan vi göra? Efteråt känner vi oss dock mycket inspirerade till att göra något. Kanske en insamling? Vi har båda sett slöseriet i Sverige, hur kommuner kastar ut fullgoda möbler för att bygga om, ha in nytt! Man blir verkligen frustrerad när man ser verkligheten här. Dock är jag ju väldigt kritisk till välgörenhet. Man vill ju hellre påverka staten i Mocambique till att satsa på skolan, men samtidigt ser man ju barnen som behöver nya bänkar nu!
Ska dom behöva vänta på att de får en välfungerande stat? Hur länge får de då vänta?
Jag har flera idéer om hur jag ska fixa 150 bänkar...
gissat oss till hur man använder en tvättbräda i sten.
Syster Delfina, den absolut coolaste nunnan, har idag visat oss skolan. Klostret har en skola, även om skolan ska drivas med statliga medel så drivs den i mångt och mycket genom systrarnas ideella arbete. Syster Delfina är en tuff och framåt kvinna som tar varje möjlighet hon får för att propagera för hennes intressen. Hon är också oerhört rolig och ger mig och Elin extremt tydliga riktlinjer att förhålla oss till. Hon visade oss skolan eller som hon säger "a miseria" (= misären). Det är en grundskola med 7 årskurser, vilket är de obligatoriska skolåren i Mocambique. Skolan har totalt ca 1500-1800 elever om året. Eleverna studerar i tre omgångar per dag, för att få plats i de åtta klassrummen. Första gruppen studerar mellan ca kl 6 -10, andra gruppen kl 10-14 och tredje gruppen kl 14-18. Delfina visade oss runt med stor entusiasm "titta på hålen i taken, titta på bänkarna, se vår verklighet!". Bänkarna är sedan skolan grundades, någon gång på 40-talet under koloniseringen. De påminner om de bänkar som jag har sett från mina föräldrars skoltid.
Man har inte underhållit skolan. Bara en gång har skolan rustats upp, år 1998 med hjälp av det spanska kungahuset, den spanska drottningen. Den gången reparerades taket och många bänkar, men man satte nästan inte in något nytt påpekar Delfina, bara reparationer. Det sitter bild av den spanska drottningens besök (1998) inne på kontoret i skolan. Delfina berättar att sedan 1998 har skolan inte fått något mer stöd. Den spanska drottningen var dock på besök i Mocambique, nu i år, men hon besökte inte skolan.
Delfina vill ha nya bänkar till skolan. Det är hennes nya projekt säger hon. Hon undrar om inte jag och Elin kan hjälpa till, känner vi ingen som kan skänka lite pengar eller nya bänkar?
Jag och Elin svarar väl något undvikande, man vill så gärna men vad kan vi göra? Efteråt känner vi oss dock mycket inspirerade till att göra något. Kanske en insamling? Vi har båda sett slöseriet i Sverige, hur kommuner kastar ut fullgoda möbler för att bygga om, ha in nytt! Man blir verkligen frustrerad när man ser verkligheten här. Dock är jag ju väldigt kritisk till välgörenhet. Man vill ju hellre påverka staten i Mocambique till att satsa på skolan, men samtidigt ser man ju barnen som behöver nya bänkar nu!
Ska dom behöva vänta på att de får en välfungerande stat? Hur länge får de då vänta?
Jag har flera idéer om hur jag ska fixa 150 bänkar...
lördag 28 september 2013
sköna lörda
Vi vaknar hemma hos Ana Paula, hon har redan åkt för att jobba. Jag och Elin konstaterar att hon inte har någon sopkorg och inte heller något toalettpapper hemma (!?), saker som är absolut standard i Sverige.
Annars är det väldigt fint hemma hos Paula, skinnsoffa, tv och dator. Ett litet tvårums-hus. Hon har en stackars liten hund också som lever på innegården, i desperat behov av uppmärksamhet. Hm.. de har nog
en annan syn på husdjur här.
Sedan ringer vi Ivan för att se om han kan hämta oss. Ivan är vår taxi chafför! Så lyxigt med egen chaufför :) Nja, vi får självklart betala honom med de få bidragspengar vi har, men just nu känns det som att det
är värt det. vi hoppas att David kan skicka lite mera pengar! :) Ivan är jättegullig och kör oss runt i Maputo hela förmiddagen i jakt på ett öppet internet café. Tillsist hittar vi det! Jag får en hel halvtimme med
min älskling på skype! åh... saknaden av ens stora kärlek är verkligen tung ibland. Men jag och Elin har i varje fall en toppendag med internet och god mat, och sedan skjutsar Ivan oss hem till vårt kloster!
Annars är det väldigt fint hemma hos Paula, skinnsoffa, tv och dator. Ett litet tvårums-hus. Hon har en stackars liten hund också som lever på innegården, i desperat behov av uppmärksamhet. Hm.. de har nog
en annan syn på husdjur här.
Sedan ringer vi Ivan för att se om han kan hämta oss. Ivan är vår taxi chafför! Så lyxigt med egen chaufför :) Nja, vi får självklart betala honom med de få bidragspengar vi har, men just nu känns det som att det
är värt det. vi hoppas att David kan skicka lite mera pengar! :) Ivan är jättegullig och kör oss runt i Maputo hela förmiddagen i jakt på ett öppet internet café. Tillsist hittar vi det! Jag får en hel halvtimme med
min älskling på skype! åh... saknaden av ens stora kärlek är verkligen tung ibland. Men jag och Elin har i varje fall en toppendag med internet och god mat, och sedan skjutsar Ivan oss hem till vårt kloster!
torsdag 26 september 2013
Förstå från början.. Kort om Mocambiques historia
Vi har haft lite förberedelsekurs på We Effects kontor. Chefen på We Effects kontor i Maputo heter Diamantino, och namnet som betyder "liten diamant" passar honom mycket väl. Han är en oerhört sympatisk man med stora kunskaper inom biståndet i Mocambique. Han hade en genomgång med oss om Mocambiques historia och lite om vart Mocambique befinner sig idag.
Mocambiques historia
Det var en mycket bra redovisning, som det skulle vart kul om ni alla var med på, men för att redogöra lite kort:
Innan koloniseringen av Mocambique så fanns inte Mocambique. Det fanns flera stora kungariken som sträckte sig genom länderna
Mocambique, Zimbabwe, sydafrika, Botswana m.f.l. När de europeiska länderna delade upp kolonierna emellan sig och ritade upp gränser, år 1884 Berlin, så struntade man totalt i inhemska uppdelningar och delade bara upp afrika utefter vad som var intressant för kolonisatörerna. Portugal fick Mocambique med dess nuvarande gränser. Det är fortfarande så att människor som lever nära gränsen (3km)
mellan till exempelvis Zimbabwe och Mocambique, inte känner någon direkt tillhörighet till det land de bor i. Dessutom kan de röra sig fritt mellan de båda länderna om de lever inom ett område av 3km från gränsen, det är också så att de kanske går i skolan i ena landet och åker till sjukhuset där, beroende på vad som är närmast.
Det har funnits en stark närvaro i Mocambique från arabiska länderna sen flera hundra år tillbaka, långt innan portugiserna kom. Det är också därför landet heter Mocambique. När Vasco da Gama kom till Mocambique år 1498 så besökte han en ö som ligger i norra Mocambique. Där träffade han en rik arabisk man som han frågade vad landet hette? Mannen förstod inte frågan utan svarade med sitt eget namn "Mussa bin Bique", "aha, Mocambique!" trodde Vasco da Gama som tydligen fått lite vatten i öronen under båtresan.
Under koloniseringen lät Portugal olika stora företag etablera sig i Mocambique för att exploatera landets naturresurser. Mocambique har mycket naturresurser och bördig jord för odling. Under 1800-talet deltog Portugal i "triangel handeln" och tog då människor från Mocambique som man skickade till Brasilien
för att säljas som slavar. Jag har tidigare läst att man uppskattar att ca 1,8 miljoner människor tillfångatogs och skickades som slavar från Mocambique.
Under 50-60-talet blev många f.d. brittiska kolonier fria, genom överlämningar från Storbritannien till eliten (oftast vit) i de nya fria länderna. Inget av portugisiska kolonierna blev fria utan krig. Portugal var mycket beroende av kolonierna och ville inte lämna ifrån sig dem självmant. Genom en frihetsrörelse
som grundades av Mocambicaner som levde i exil i Tanzania blev Moçambique fritt 1974 efter ca 10 år långt krig. Jag har läst om att Portugiserna som flydde från Moçambique i samband med självständigheten förstörde mycket efter sig. De hällde bland annat cement i toaletter och kloaksystem för att förstöra det som byggts upp, Mocambicanerna skulle minsann få börja om från början.
Efter frigörelsen fick Mocambique (liksom många andra nya kolonier) ett socialistiskt styre som stöddes utifrån av kommunistiska (Ryssland, Kuba) och socialistiska stater, däribland Sverige. Landet styrdes av det ledande partiet Frelimo och dess ledare Samora Machel.
Det gick bra i Mocambique de första tio åren. Landet hade trots portugisernas sabotage, en snabb utveckling framåt. Exempelvis så hade man vid självständigheten en myckt låg läskunnighet, ca 20%, men bara fem år senare, år 1980 hade man redan höjt det till 60%. Det värsta är dock att år 2005 var
läskunnigheten bara 5% högre, 65% och det är på grund av vad som hände sedan.
Efter självständigheten utbröt ett inbördeskrig i Mocambique. Liksom många f.d. kolonier utspelades ett krig som var i mångt och mycket styrt från utländska intressen. Det var så kallade "proxy wars" där kommunism (Sovjet) och neoliberalism (USA) krigade mot varandra men i andra stater under kalla kriget.
Frelimo var (och är fortfarande) det styrande partiet i Mocambique och det skapades en opposition (rebellgrupp) RENAMO, som ville ta över makten. Renamo bildades i Zimbabwe och Sydafrika, de hade sina baser där och stöddes av bland annat CIA, den vita eliten i Zimbabwe, apartheidregimen i Sydafrika samt portugiser som förlorat makten i Mocambique och flytt till Sydafrika. Det var en våldsam rebellgrupp som genom våld ville störta sittande regering.
Under 1980 talet blev Mocambique bankrupt, mycket på grund av kriget men också flera år av torka. Samora Machel åkte till USA och besökte Reagan för att be om lån för att kunna bygga upp landet. 1986 så dog Samora Machel genom en flygkrasch och det finns många teorier om att det var en konspiration mellan Soviet, Sydafrika, zimbabwe och ledare inom hans eget parti, Frelimo.
1987 fick Mocambique lån av världsbanken och IMF för att kunna bygga upp landet. Lån med krav. Krav om att minska staten och liberlisera marknaden, så kallade Structural Adjustment Programs, (SAPs). Man var tvungna att privatisera nästan alla statliga företag (bland annat cashew sektorn blev helt privatiserad), ta bort tullar och subventioner. För att kunna hålla kraven och få fortsatta lån så var man tvungna att skära ned på skola, sjukvård och alla former av statligt stöd till medborgarna. Läskunnigheten sjönk och fattigdomen ökade. SAPsen var främst designade för att skapa makroeknomisk stabilitet efter oljekrisen på 80-talet. Målet för de låntagande länderna blev att hålla inflationen nere, ca 1-2% och skapa makroekonomisk stabilitet.
Inbördeskriget tog slut år 1992 (föga förvånanade efter att Berlin muren fallit). Efter 16 år av inbördeskrig hade mycket förstörts, många interna flyktingar och fattigdomen förvärrats. Mocambique var skuldsatt, ca 6 billioner dollar hade landet i skuld. Efter hård kritik och lobbying från det civila samhället i västvärlden (Seattle 1998) var världsbanken och IMF tvungna att ändra reglerna för lånen till de f.d. kolonierna. Kraven mjukades upp lite och de mest skuldsatta länderna fick ingå i något som heter HIPC, heavily indebted poor countries, för att få skuldsanering. Mocambique är ett av de länderna som ingår i HIPC och dess skulder minskades med 80%. SAPs ersattes med något som heter PRSP, Poverty Reduction Strategy Papers, som är landets egna strategi för att minska fattigdomen samtidigt som man ska nå ekonomisk stabilitet i landet. Det är dessa strategier som används idag av Mocambique samt många andra skuldsatta fattiga länder.
Landet får nu designa sin egen fattigdomsstrategi, men den är ändå (nästan) helt styrd utifrån långivarnas krav (USA, EU) om vad som ska prioriteras och inte. PRSP eller PARPA som det heter i Mocambique prioriterar främst infrastruktur som byggs upp av utländska företag och exempelvis lärares löner hålls nere. Jordbruket, som är det de flesta mocambikaner lever av, har aldrig fått något stöd att utvecklas.
Det är en ganska negativ bild av lån/bistånd som man ser här i Mocambique. Efter mitt förra besök här förlorade jag förtroendet för biståndssektorn. Ja, för dessa lån är detsamma som biståndet.
Skuldsanering görs genom bistånd. Mocambiques historia är inte alls unik, den är snarare ett väldigt klart exempel på vad som hänt i de förre detta kolonierna, både i Afrika och Sydamerika. Sverige har
gett och ger fortfarande Mocambique mycket bistånd. Det är det land som får mest bistånd från Sverige, efter Tanzania och Afghanistan, ca 750 miljoner per år. Sverige är Mocambiques sjätte största biståndsgivare.
Sidas samarbetsstrategi för utvecklingssamarbetet i Mocambique som skrevs år 2008 är väldigt kort. Det är en samarbetsstrategi på 21 sidor för 750 miljoner(!) Som svensk skattebetalare skulle jag vilja ha mer information. Jag kan dock rekommendera att läsa den, då den har intressanta fakta om fattigdomen i Mocambique och Sveriges insatser, men den ska dock läsas med ett kritiskt öga.
Sidas samarbetsstrategi för utvecklingen i Moçambique
I den går det bland annat att läsa att:
"Biståndet har bidragit till en hög och relativt jämnt fördelad ekonomisk tillväxt sedan mitten av 1990-talet, vilket resulterat i en minskning av den absoluta fattigdomen med närmare 20 procent. Resultaten från det svenska biståndet är överlag positiva, i synnerhet avseende reformstöden inom demokratisk samhällsstyrning, energi, vägar, stödet till Niassa-provinsen och budgetstöd för fattigdomsminskning."
Att den absoluta fattigdomen har minskat med 20% sedan 90-talet är inte framgång enligt min åsikt, snarare ett stort misslyckande. Fram till år 1992 pågick ett inbördeskrig i Mocambique! Med tanke på allt bistånd som landet har mottagit sedan dess och att den ABSOLUTA fattigdomen minskat med bara 20% fram till år 2008, det vill säga 18 år, är det pinsamt att presentera det som en framgång.
Särskilt stödjer Sverige en fattig provins i norra Mocambique, Niassa. Där stöttar man särskilt utvecklingen av infrastruktur och ett fungerande näringsliv. Hm.. varför? Kan man ju undra.
Det står inte så mycket mer i rapporten, men under "relationer med Sverige" kan man läsa att några svenska skogsföretag är etablerade i Niassa. Vad är Sveriges stösta exportvara? Undra
vilket land som tjänar mest på Sveriges bistånd till Niassa -Mocambique eller Sverige? Jag planerar att undersöka Niassa och Sveriges satsningar där lite närmare under de nästkommande fem månaderna!
Det som jag fann absolut mest intressant under Diamantinos genomgång av Mocambiques historia var det som hänt de senaste 5 åren. Det som hänt mellan den tidpunkt då jag besökte Mocambique år 2008 och nu. För det har uppenbarligen hänt saker.
Enligt Diamantino har det hänt mer under de senaste 5 åren än mellan år 1986 - 2005. År 2005 fick Mocambique en ny president, Guebuza, som efterträdde den tidigare presidenten Alberto Chicano som vart president sedan Samora dog 1986...
Guebuza ifrågasatte landets suveränitet. Den största delen av regeringens inkomster bestod av bistånd, ca 80%. (Resterande; ca 10% interna skatter och ca 10% skatter från utländska företag)
Vem har störst inflytande i en regering där nästan hela statens inkomster kommer utifrån, från IMF och Världsbanken? Hur stor självständighet har landet i förhållande till sina långivare?
Guebuza reste till Kina år 2005. Där bad han om nya lån till landet. Idag har världsbankens andel av Mocambikanska statens budgetinkomster minskat från 80% till ca 30%. Mocambique har därmed minskat
drastiskt minskat sitt beroende av västerländska biståndsgivare. Kina agerar mycket annorlunda än världsbanken (det återstår självklart att se om det är bättre). Kina lägger sig inte i andra länders
inrikespolitik. De vill inte att någon ska lägga sig i deras interna politik. Inga krav om mänskliga rättigheter, liberalisering av marknad, statens utgifter etc.
Kina lånar inte heller ut pengar. De bygger och lånar ut till betalningen (utan ränta!). Flygplatsen i Maputo som vi kom till, som jag var förvånad över, är byggd av kineser. Jättefin, stor, modern. Helt byggd av kinesiska företag
med kinesiska arbetare. Mocamibique har dock kritiserat Kina för att bara använda egen arbetskraft och Kina har fått lov till att anställa en del mocambicaner för det fortsatta arbetet.
Det är stor skillnad sedan jag var här för fem år sedan. Då var bilarna tvungna att svänga runt håll i gatan var 10:e meter, men nu är gatan jämn med ny asfalt, gjord av kineser. Jag har ännu inte undersökt
andra indikatorer på utveckling, som utbildning, sjukvård etc, men det återstår att undersöka. Det känns iallafall i luften att det händer saker, och det finns en stark närvaro av kina men också från Brasilien, ett
nytt givarland inom bistånd. Fortsättning följer...
Mocambiques historia
Det var en mycket bra redovisning, som det skulle vart kul om ni alla var med på, men för att redogöra lite kort:
Innan koloniseringen av Mocambique så fanns inte Mocambique. Det fanns flera stora kungariken som sträckte sig genom länderna
Mocambique, Zimbabwe, sydafrika, Botswana m.f.l. När de europeiska länderna delade upp kolonierna emellan sig och ritade upp gränser, år 1884 Berlin, så struntade man totalt i inhemska uppdelningar och delade bara upp afrika utefter vad som var intressant för kolonisatörerna. Portugal fick Mocambique med dess nuvarande gränser. Det är fortfarande så att människor som lever nära gränsen (3km)
mellan till exempelvis Zimbabwe och Mocambique, inte känner någon direkt tillhörighet till det land de bor i. Dessutom kan de röra sig fritt mellan de båda länderna om de lever inom ett område av 3km från gränsen, det är också så att de kanske går i skolan i ena landet och åker till sjukhuset där, beroende på vad som är närmast.
Det har funnits en stark närvaro i Mocambique från arabiska länderna sen flera hundra år tillbaka, långt innan portugiserna kom. Det är också därför landet heter Mocambique. När Vasco da Gama kom till Mocambique år 1498 så besökte han en ö som ligger i norra Mocambique. Där träffade han en rik arabisk man som han frågade vad landet hette? Mannen förstod inte frågan utan svarade med sitt eget namn "Mussa bin Bique", "aha, Mocambique!" trodde Vasco da Gama som tydligen fått lite vatten i öronen under båtresan.
Under koloniseringen lät Portugal olika stora företag etablera sig i Mocambique för att exploatera landets naturresurser. Mocambique har mycket naturresurser och bördig jord för odling. Under 1800-talet deltog Portugal i "triangel handeln" och tog då människor från Mocambique som man skickade till Brasilien
för att säljas som slavar. Jag har tidigare läst att man uppskattar att ca 1,8 miljoner människor tillfångatogs och skickades som slavar från Mocambique.
Under 50-60-talet blev många f.d. brittiska kolonier fria, genom överlämningar från Storbritannien till eliten (oftast vit) i de nya fria länderna. Inget av portugisiska kolonierna blev fria utan krig. Portugal var mycket beroende av kolonierna och ville inte lämna ifrån sig dem självmant. Genom en frihetsrörelse
som grundades av Mocambicaner som levde i exil i Tanzania blev Moçambique fritt 1974 efter ca 10 år långt krig. Jag har läst om att Portugiserna som flydde från Moçambique i samband med självständigheten förstörde mycket efter sig. De hällde bland annat cement i toaletter och kloaksystem för att förstöra det som byggts upp, Mocambicanerna skulle minsann få börja om från början.
Efter frigörelsen fick Mocambique (liksom många andra nya kolonier) ett socialistiskt styre som stöddes utifrån av kommunistiska (Ryssland, Kuba) och socialistiska stater, däribland Sverige. Landet styrdes av det ledande partiet Frelimo och dess ledare Samora Machel.
Det gick bra i Mocambique de första tio åren. Landet hade trots portugisernas sabotage, en snabb utveckling framåt. Exempelvis så hade man vid självständigheten en myckt låg läskunnighet, ca 20%, men bara fem år senare, år 1980 hade man redan höjt det till 60%. Det värsta är dock att år 2005 var
läskunnigheten bara 5% högre, 65% och det är på grund av vad som hände sedan.
Efter självständigheten utbröt ett inbördeskrig i Mocambique. Liksom många f.d. kolonier utspelades ett krig som var i mångt och mycket styrt från utländska intressen. Det var så kallade "proxy wars" där kommunism (Sovjet) och neoliberalism (USA) krigade mot varandra men i andra stater under kalla kriget.
Frelimo var (och är fortfarande) det styrande partiet i Mocambique och det skapades en opposition (rebellgrupp) RENAMO, som ville ta över makten. Renamo bildades i Zimbabwe och Sydafrika, de hade sina baser där och stöddes av bland annat CIA, den vita eliten i Zimbabwe, apartheidregimen i Sydafrika samt portugiser som förlorat makten i Mocambique och flytt till Sydafrika. Det var en våldsam rebellgrupp som genom våld ville störta sittande regering.
Under 1980 talet blev Mocambique bankrupt, mycket på grund av kriget men också flera år av torka. Samora Machel åkte till USA och besökte Reagan för att be om lån för att kunna bygga upp landet. 1986 så dog Samora Machel genom en flygkrasch och det finns många teorier om att det var en konspiration mellan Soviet, Sydafrika, zimbabwe och ledare inom hans eget parti, Frelimo.
1987 fick Mocambique lån av världsbanken och IMF för att kunna bygga upp landet. Lån med krav. Krav om att minska staten och liberlisera marknaden, så kallade Structural Adjustment Programs, (SAPs). Man var tvungna att privatisera nästan alla statliga företag (bland annat cashew sektorn blev helt privatiserad), ta bort tullar och subventioner. För att kunna hålla kraven och få fortsatta lån så var man tvungna att skära ned på skola, sjukvård och alla former av statligt stöd till medborgarna. Läskunnigheten sjönk och fattigdomen ökade. SAPsen var främst designade för att skapa makroeknomisk stabilitet efter oljekrisen på 80-talet. Målet för de låntagande länderna blev att hålla inflationen nere, ca 1-2% och skapa makroekonomisk stabilitet.
Inbördeskriget tog slut år 1992 (föga förvånanade efter att Berlin muren fallit). Efter 16 år av inbördeskrig hade mycket förstörts, många interna flyktingar och fattigdomen förvärrats. Mocambique var skuldsatt, ca 6 billioner dollar hade landet i skuld. Efter hård kritik och lobbying från det civila samhället i västvärlden (Seattle 1998) var världsbanken och IMF tvungna att ändra reglerna för lånen till de f.d. kolonierna. Kraven mjukades upp lite och de mest skuldsatta länderna fick ingå i något som heter HIPC, heavily indebted poor countries, för att få skuldsanering. Mocambique är ett av de länderna som ingår i HIPC och dess skulder minskades med 80%. SAPs ersattes med något som heter PRSP, Poverty Reduction Strategy Papers, som är landets egna strategi för att minska fattigdomen samtidigt som man ska nå ekonomisk stabilitet i landet. Det är dessa strategier som används idag av Mocambique samt många andra skuldsatta fattiga länder.
Landet får nu designa sin egen fattigdomsstrategi, men den är ändå (nästan) helt styrd utifrån långivarnas krav (USA, EU) om vad som ska prioriteras och inte. PRSP eller PARPA som det heter i Mocambique prioriterar främst infrastruktur som byggs upp av utländska företag och exempelvis lärares löner hålls nere. Jordbruket, som är det de flesta mocambikaner lever av, har aldrig fått något stöd att utvecklas.
Det är en ganska negativ bild av lån/bistånd som man ser här i Mocambique. Efter mitt förra besök här förlorade jag förtroendet för biståndssektorn. Ja, för dessa lån är detsamma som biståndet.
Skuldsanering görs genom bistånd. Mocambiques historia är inte alls unik, den är snarare ett väldigt klart exempel på vad som hänt i de förre detta kolonierna, både i Afrika och Sydamerika. Sverige har
gett och ger fortfarande Mocambique mycket bistånd. Det är det land som får mest bistånd från Sverige, efter Tanzania och Afghanistan, ca 750 miljoner per år. Sverige är Mocambiques sjätte största biståndsgivare.
Sidas samarbetsstrategi för utvecklingssamarbetet i Mocambique som skrevs år 2008 är väldigt kort. Det är en samarbetsstrategi på 21 sidor för 750 miljoner(!) Som svensk skattebetalare skulle jag vilja ha mer information. Jag kan dock rekommendera att läsa den, då den har intressanta fakta om fattigdomen i Mocambique och Sveriges insatser, men den ska dock läsas med ett kritiskt öga.
Sidas samarbetsstrategi för utvecklingen i Moçambique
I den går det bland annat att läsa att:
"Biståndet har bidragit till en hög och relativt jämnt fördelad ekonomisk tillväxt sedan mitten av 1990-talet, vilket resulterat i en minskning av den absoluta fattigdomen med närmare 20 procent. Resultaten från det svenska biståndet är överlag positiva, i synnerhet avseende reformstöden inom demokratisk samhällsstyrning, energi, vägar, stödet till Niassa-provinsen och budgetstöd för fattigdomsminskning."
Att den absoluta fattigdomen har minskat med 20% sedan 90-talet är inte framgång enligt min åsikt, snarare ett stort misslyckande. Fram till år 1992 pågick ett inbördeskrig i Mocambique! Med tanke på allt bistånd som landet har mottagit sedan dess och att den ABSOLUTA fattigdomen minskat med bara 20% fram till år 2008, det vill säga 18 år, är det pinsamt att presentera det som en framgång.
Särskilt stödjer Sverige en fattig provins i norra Mocambique, Niassa. Där stöttar man särskilt utvecklingen av infrastruktur och ett fungerande näringsliv. Hm.. varför? Kan man ju undra.
Det står inte så mycket mer i rapporten, men under "relationer med Sverige" kan man läsa att några svenska skogsföretag är etablerade i Niassa. Vad är Sveriges stösta exportvara? Undra
vilket land som tjänar mest på Sveriges bistånd till Niassa -Mocambique eller Sverige? Jag planerar att undersöka Niassa och Sveriges satsningar där lite närmare under de nästkommande fem månaderna!
Det som jag fann absolut mest intressant under Diamantinos genomgång av Mocambiques historia var det som hänt de senaste 5 åren. Det som hänt mellan den tidpunkt då jag besökte Mocambique år 2008 och nu. För det har uppenbarligen hänt saker.
Enligt Diamantino har det hänt mer under de senaste 5 åren än mellan år 1986 - 2005. År 2005 fick Mocambique en ny president, Guebuza, som efterträdde den tidigare presidenten Alberto Chicano som vart president sedan Samora dog 1986...
Guebuza ifrågasatte landets suveränitet. Den största delen av regeringens inkomster bestod av bistånd, ca 80%. (Resterande; ca 10% interna skatter och ca 10% skatter från utländska företag)
Vem har störst inflytande i en regering där nästan hela statens inkomster kommer utifrån, från IMF och Världsbanken? Hur stor självständighet har landet i förhållande till sina långivare?
Guebuza reste till Kina år 2005. Där bad han om nya lån till landet. Idag har världsbankens andel av Mocambikanska statens budgetinkomster minskat från 80% till ca 30%. Mocambique har därmed minskat
drastiskt minskat sitt beroende av västerländska biståndsgivare. Kina agerar mycket annorlunda än världsbanken (det återstår självklart att se om det är bättre). Kina lägger sig inte i andra länders
inrikespolitik. De vill inte att någon ska lägga sig i deras interna politik. Inga krav om mänskliga rättigheter, liberalisering av marknad, statens utgifter etc.
Kina lånar inte heller ut pengar. De bygger och lånar ut till betalningen (utan ränta!). Flygplatsen i Maputo som vi kom till, som jag var förvånad över, är byggd av kineser. Jättefin, stor, modern. Helt byggd av kinesiska företag
med kinesiska arbetare. Mocamibique har dock kritiserat Kina för att bara använda egen arbetskraft och Kina har fått lov till att anställa en del mocambicaner för det fortsatta arbetet.
Det är stor skillnad sedan jag var här för fem år sedan. Då var bilarna tvungna att svänga runt håll i gatan var 10:e meter, men nu är gatan jämn med ny asfalt, gjord av kineser. Jag har ännu inte undersökt
andra indikatorer på utveckling, som utbildning, sjukvård etc, men det återstår att undersöka. Det känns iallafall i luften att det händer saker, och det finns en stark närvaro av kina men också från Brasilien, ett
nytt givarland inom bistånd. Fortsättning följer...
onsdag 25 september 2013
Första morgonen i Maputo
Första morgonen i Maputo väcks jag av några hårda knackningar på dörren. Det är syster Laura som kommer med frukost till mig och Elin. Hon ser förvånad ut att jag precis gått upp, klockan är ju redan halv åtta!
Igår när vi kom blev vi hämtade på flygplatsen av en man och en kvinna från våra organisationer, Geronimo och Fladia, supertrevliga. De körde oss direkt till ett kloster och de väntar nu på att vi ska renas, innan vi kan börja våra praktiker ;)
Här har vi fått egna rum med matrum och toalett. Det finns varmvatten och elektricitet, hög standard. Just nu använder vi klostrets internet. Det är super! De har handlat in massor med varor till oss... allt vi kan önska (får se vad notan slutar på... det är ingen som vill säga vad vi ska betala... ) Men vi har blivit lovade att detta bara är tillfälligt, ca en vecka tills vi får komma till en egen lägenhet.
Det är mycket varmt här, igår var det 37 grader när vi kom! Allt känns asbra och vi är väldigt väl omhändertagna. Senare idag ska min handledare komma förbi för att ta oss med på en tur i staden.
Nu har vi börjat vår långa vistelse i Mocambique och det känns fantastiskt bra.
Jag har redan noterat stora skillnader från när jag kom hit för fem år sedan. Flygplatsen var ett nytt kinesiskt palats, jämfört med tidigare, då den såg ut som en skokartong från 70 talet. De hade också två stora x-ray maskiner som vi fick köra väskorna igenom när vi kom. Sist jag var här, var det en man som gick igenom väskan manuellt...
Det plan vi åkte med var dt få passagerare, men det kom ett plan efter med mycket folk. När jag kom för fem år sedan var vi ca 6 personer som åkte till Maputo och det kom inget plan efteråt... mycket verkar ha hänt på fem år... Även utmed vägarna var det inte alls lika mycket människor, så som jag upplevde det tidigare. Det ska bli mycket spännande att se fortsättningen... :)
Igår när vi kom blev vi hämtade på flygplatsen av en man och en kvinna från våra organisationer, Geronimo och Fladia, supertrevliga. De körde oss direkt till ett kloster och de väntar nu på att vi ska renas, innan vi kan börja våra praktiker ;)
Här har vi fått egna rum med matrum och toalett. Det finns varmvatten och elektricitet, hög standard. Just nu använder vi klostrets internet. Det är super! De har handlat in massor med varor till oss... allt vi kan önska (får se vad notan slutar på... det är ingen som vill säga vad vi ska betala... ) Men vi har blivit lovade att detta bara är tillfälligt, ca en vecka tills vi får komma till en egen lägenhet.
Det är mycket varmt här, igår var det 37 grader när vi kom! Allt känns asbra och vi är väldigt väl omhändertagna. Senare idag ska min handledare komma förbi för att ta oss med på en tur i staden.
Nu har vi börjat vår långa vistelse i Mocambique och det känns fantastiskt bra.
Jag har redan noterat stora skillnader från när jag kom hit för fem år sedan. Flygplatsen var ett nytt kinesiskt palats, jämfört med tidigare, då den såg ut som en skokartong från 70 talet. De hade också två stora x-ray maskiner som vi fick köra väskorna igenom när vi kom. Sist jag var här, var det en man som gick igenom väskan manuellt...
Det plan vi åkte med var dt få passagerare, men det kom ett plan efter med mycket folk. När jag kom för fem år sedan var vi ca 6 personer som åkte till Maputo och det kom inget plan efteråt... mycket verkar ha hänt på fem år... Även utmed vägarna var det inte alls lika mycket människor, så som jag upplevde det tidigare. Det ska bli mycket spännande att se fortsättningen... :)
söndag 22 september 2013
resa tillbaka
Vacani är ett av de få ord som jag kommer ihåg... jag kommer ihåg det från den gången jag var i Mocambique. Ja, jag har varit där tidigare. Det var i slutet på år 2008, november, december. Nu ska jag resa tillbaka, fem år senare. Det ska bli mycket intressant att få se vad som har hänt sedan jag var där sist! Hur det har förändrats, hur det har utvecklats. Eller jag kanske borde säga jag? För det kommer nog vara min största upplevelse, få se hur jag har förändrats. Det var jag som utvecklades mest under min förra vistelse, och det är nog jag som kommer att utvecklas mest även denna gång. Visst, kan man tycka att det är fel, hela idén är att vi ska bistå dem, ej tvärtom?
Jag ska resa tillbaka till Maputo imorgon. Maputo är huvudstaden i Mocambique. Jag kommer ihåg att sist jag var där lämnade jag inte hotellet, bara när jag blev hämtad. Efter bara tre dagar så reste jag vidare till Nampula. Sedan reste jag runt i delstaten Nampula och intervjuade bönder, handlare, fackföreningsledare, försäljare, biståndsarbetare, trädgårdsmästare, världsbanksagronomer, statliga agronomer, cashew experter, cashew fabriksägare och många fler. Det var fältarbetet för min C-uppsats. Uppsatsen handlar om cashew produktionen i Mocambique och om cashewnötens värdekedja från produktionen i Mocambique till konsumenten i Europa. Jag gjorde ett så kallat, MFS, Minor Field Studies, som är ett stipendie från Sida för att studenter ska kunna få erfarenhet från andra länder.
Godnatt
Jag ska resa tillbaka till Maputo imorgon. Maputo är huvudstaden i Mocambique. Jag kommer ihåg att sist jag var där lämnade jag inte hotellet, bara när jag blev hämtad. Efter bara tre dagar så reste jag vidare till Nampula. Sedan reste jag runt i delstaten Nampula och intervjuade bönder, handlare, fackföreningsledare, försäljare, biståndsarbetare, trädgårdsmästare, världsbanksagronomer, statliga agronomer, cashew experter, cashew fabriksägare och många fler. Det var fältarbetet för min C-uppsats. Uppsatsen handlar om cashew produktionen i Mocambique och om cashewnötens värdekedja från produktionen i Mocambique till konsumenten i Europa. Jag gjorde ett så kallat, MFS, Minor Field Studies, som är ett stipendie från Sida för att studenter ska kunna få erfarenhet från andra länder.
Godnatt
söndag 1 september 2013
Sidas praktikantkurs
Det har varit ett par lååånga och trevliga dagar här i Härnösand. En genomgång av utveckling från ett SIDA perspektiv. Eftersom det är stor spridning i kunskap i ämnet utveckling mellan deltagarna så tar de allt från början... vilket kan bli lite långtråkigt för den som studerat ämnet djupare, men samtidigt har det varit duktiga föreläsare som livat upp ändå!
Det var mycket roligt och inspirerande, framförallt var det en samling mycket trevliga människor
som träffades.
Kursen inleddes med två föreläsningar; "Blir världen Bättre?" med Staffan Landin och "Globalisering och Utveckling" med Stefan de Vylder. Det var en ju SIDA kurs, så propaganda för SIDA och bistånd var såklart oundvikligt. Det var ju smart retorik att lägga Staffan Landins föreläsning om att världen blir bättre först och sedan snacka om bistånd, som om det vore ett samband däremellan...
De absolut bästa föreläsningarna hölls av Alex Mugai som pratade om "Bistånd på gott och ont?" På ettenkelt sätt lyckades han problematisera biståndet och visa på att det har flera dimensioner som inte alltid är positiva. Han la fram ledtrådar till oss för att vi skulle dra egna slutsatser. Jag tyckte mycket om hans undervisningssätt, påminde mycket om Mirza... (Mirza var min fantastiska professor i internationell rätt som kunde komma några timmar försent till en föreläsning och förklara det med att han hade mediterat... <3 )
Alex Mugai satte igång ifrågesättandet av biståndet:
- Vad gör biståndet med människor psykologiskt?
- Hur påverkas givaren, hur påverkas mottagaren?
- Vad har vi för föreställningar om de länder och människor som mottar bistånd och vad har de för föreställningar om oss?
- Hur påverkar våra föreställningar vårt beteende och förhållningssätt?
- Hur påverkar det självförtroendet att vara den som tar emot hjälp och att vara den som ger?
Han bidrog också med två citat (som jag inte tror han är författare till) :
"It is often the giver rather than the recipient that reaps the highest psychological gains from the gift"
"Bite the hand that feeds you, if it prevents you from feeding yourself"
Efter Alex Mugais föreläsning kände jag mig ännu mer skeptisk till bistånd. Min utbildning i utvecklingsstudier och mina erfarenheter från Moçambique har gjort att jag blivit mycket kritisk till bistånd.
Men på onsdagen sa Alex Mugai att vi måste ändå komma ihåg att även om det finns ett grundläggande systemfel, så är det ändå så att bistånd kan göra stor skillnad på individuell nivå och där betyda skillnaden på liv och död. Det är iallafall något... och det var just det jag upplevde i Moçambique. Även om jag kunde se fel med biståndet i stort, så träffade jag människor som var helt beroende av biståndet för sin överlevnad. Namige, en fattig liten by i norra Moçambique (som jag besökte under mitt fältarbete år 2008) var uppenbarligen i mycket stort behov av det biståndsprojekt som drevs i byn. I den lilla byn fanns det inte mycket mer.
Intressant som kom upp under kursen:
- Ca 30 % av SIDAs budget går till civil samhället, genom 15 stycken ramorganisationer. Fyra av dessa organisationer är förmedlande ramorganisationer; Svenska Missionsrådet 8kyrkor), LO-TCO (facket), My Rights (Folk med funktionshinder) och Forum syd (övriga). SIDA ger bistånd till 15 ramorganisationer, som i sin tur förmedlar vidare pengar till andra organisationer.
- SIDA har skärt ned på pengarna till civilsamhället för deras påverkansarbete. Förr fick organisationerna bidrag som skulle användas till informationsarbete här i Sverige, men sedan den nya regeringen kom till makten, år 2006, så har det i princip tagits bort helt. Den svenska regeringen vill inte att ideella organisationer ska understödjas med bidrag för deras lobbying. Man kan ju tänka att det särskilt beror på att många av dessa organisationer inom bistånd är väldigt vänstervridna, och inget som nuvarande regering vill stötta.
- SIDA har tre fokusområden; demokrati och rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling. Särskilt konfliktländer är ett stort fokus för SIDA. (Det verkar vara en diskussion inom SIDA, huruvida bistånd ska gå till fattiga länder i behov av utveckling eller till krigshärdar Det är mycket ifrågasatt huruvida biståndspengar får användas till militära insatser. Idag får inte biståndspengar användas till militär (enligt internationell lag) men det är nu mycket troligt att de används till insatser som ses som icke-militära men i anslutning till militära insatser, exempelvis får Afghanistan mycket bistånd av Sverige.
- Bra regler för rapportering inom bistånd är: 1. Mätbar skillnad på tre års tid! 2. Hur har vi förändrat livet för de det berör? (Eftersom SIDA ger ut sitt bistånd till civilsamhället var tredje år och organisationerna måste det fjärde året redovisa vad de genomfört.)
söndag 25 augusti 2013
Imorgon börjar det
Imorgon börjar min praktik på We Effect (f.d. kooperation utan gränser, de har nyligen bytt namn). I våras ansökte jag till We Effects praktikantprogram. Jag sökte främst en praktik i Moçambique, eftersom jag har varit där tidigare och är mycket intresserad av utvecklingen i landet.
We Effect är en svensk biståndsorganisation som arbetar långsiktigt med att förbättra människors livsvillkor. De hette förut kooperation utan gränser och grundades av den svenska kooperationen 1958. Det som skiljer We Effect från många andra biståndsorganisationer är att de har många stora kooperationer som medlemmar. Några av de största medlemmarna är KF, Riksbyggen, Swedbank och LRF. Dock är We Effect mest beroende av SIDA som bistår med ca 75% av We Effects inkomster. Totalt inbringar We Effect ca 300 miljoner kronor i donationer per år.
Vill du veta mer om We Effect? klicka här!
We Effect är en svensk biståndsorganisation som arbetar långsiktigt med att förbättra människors livsvillkor. De hette förut kooperation utan gränser och grundades av den svenska kooperationen 1958. Det som skiljer We Effect från många andra biståndsorganisationer är att de har många stora kooperationer som medlemmar. Några av de största medlemmarna är KF, Riksbyggen, Swedbank och LRF. Dock är We Effect mest beroende av SIDA som bistår med ca 75% av We Effects inkomster. Totalt inbringar We Effect ca 300 miljoner kronor i donationer per år.
Vill du veta mer om We Effect? klicka här!
Jag blev överlycklig när jag blev antagen för att göra praktik på en av We Effects partnerorganisationer i Moçambique. Det är en lokal medlemsorganisation som heter ORAM, Organizacao Rural de Ajuda Mutúa vilket fritt kan översättas till "Landsbygdsföreningen för ömsesidig hjälp".
Praktiken är en del av SIDAs praktikantprogram. Varje år ger SIDA 15 miljoner kronor till UHR, Universitets och Högskolerådet som administrerar pengarna till praktikantprogrammet. UHR fördelar sedan pengarna till 15 stycken ramorganisationer, dvs organisationer som har ramavtal med SIDA. Dessa ramorganisationer (We Effect är en) rekryterar praktikanter eller fördelar vidare pengarna till deras medlemsorganisationer som i sin tur rekryterar praktikanter.
Praktiken börjar med fyra veckors förberedelse i Sverige. Imorgon är det första dagen på SIDA kursen i Härnösand. Det ska bli kul. En vecka fylld med information om utveckling och praktik, tror jag. Tyvärr hade jag tydligen missat informationsmailet... oj då, måste hamnat i skräpposten!
Jag kom upp hit för en timme sen. Träffade flera andra praktikanter och Elin! Elin som ska till Maputo och Mocambique som jag, vi har haft lite kontakt tidigare och det kändes som att vi redan var vänner :) Det var jättetrevligt att få träffa allihopa, det kommer nog bli en jättekul vecka!
Praktiken börjar med fyra veckors förberedelse i Sverige. Imorgon är det första dagen på SIDA kursen i Härnösand. Det ska bli kul. En vecka fylld med information om utveckling och praktik, tror jag. Tyvärr hade jag tydligen missat informationsmailet... oj då, måste hamnat i skräpposten!
Jag kom upp hit för en timme sen. Träffade flera andra praktikanter och Elin! Elin som ska till Maputo och Mocambique som jag, vi har haft lite kontakt tidigare och det kändes som att vi redan var vänner :) Det var jättetrevligt att få träffa allihopa, det kommer nog bli en jättekul vecka!
Ja, eftersom jag missade info-mail så har jag ju inte så höga förväntningar på... vad det nu är som kommer... så jag kan gå in i detta med ett öppet sinne ;) !! Det känns jättebra och kommer nog bli toppen!
Ska sova nu, Elin sa nåt om att hon ville ta en promenad imorgon bitti.... efter att hon gjort yoga!! (Ååh hon verkar sååå trevlig! )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)