Polisbil

Polisbil i Maputo. De tycker inte om att bli fotograferade, därför är bilden tagen genom en mörk bilruta...

Stoppad av Polisen!

Första veckan jag var här i Maputo blev jag stoppad av polisen tillsammans med några vänner. I helgen hände det igen.

När poliserna såg en blond tjej sitta i framsätet bredvid taxi chauffören, kunde de inte motstå frestelsen att vinka in och stoppa vår taxi. Ivan har berättat att eftersom han kör taxi brukar han sällan bli stoppad av polisen...

Polisen bad om våra dokument, chaufförens och mina och min kompis som satt i baksätet. Min kompis hade inga på sig, men hon är mocambikan så de strunta i henne...Ivan hade alla sina papper i ordning, så det fanns inget att klaga på.

SÅ var det mina kopior på mitt pass och visum som ställde till med problem. Jag hade ju inte kopia på senaste stämpeln?!! Herregud!! Vad ska vi göra? Polismannen frågade sin kollega "Prende e leva para cadeia" (Tillfångata och ta med till fängelset) sa han då. Polismannen förklarade för mig att jag var olaglig eftersom jag inte kunde bevisa att jag rest ut och in ur landet ( jag måste lämna landet var 30e dag, konstig mocambique byråkrati), vilket jag självklart har gjort, men jag har inte kopierat den sidan i passet.

Jag förklarade för polismannen att jag inte kopierat men jag bor i närheten och kan hämta passet. Polismannen svarade att det kunde han inte gå med på, det fanns bara ett alternativ "ta med mig och låta mig sova på golvet i en cell, och nästa dag lösa det med migrationsverket". Vi höll på så här ett tag, fram och tillbaka. Jag var hela tiden mycket mycket trevlig mot polismannen och fick kämpa för att hålla mig allvarlig och visa att jag tog hans hot på allvar. Efter några turer så säger han att han skulle vilja ha en kaffe för att han inte ska sova på jobbet, så kommer nog allt lösa sig...

Jag låtsas inte förstå och fortsätter bara hänvisa till att jag kommer att ta en kopia på min stämpel och aldrig göra om detta. Vi kör så fram och tillbaka några gånger också... till slut inser polismannen att han inte kommer att få ut några pengar från mig och mina vänner, så han säger åt mig att det är bäst att han aldrig behöver se mig igen. Jag lovar dyrt och heligt att ta en ny kopia på passet och sen får vi åka!! :) Jihuuu!!

Jag kanske framstår som väldigt tuff eller dumdristig, men jag hade redan fått massa tips från min kompis Lisa och andra vänner som också sagt att man inte behöver betala polisen. De hoppas att man ska bli rädd och därför betala mutor till dom. Jag vet att han aldrig skulle kunna ta mig och låta mig sova i en cell, för att jag sakna kopior på en stämpel... han skulle få problem uppifrån. Därför hade jag svårt att hålla mig för skratt när de sa detta på fullt allvar.

Men jag kände mig väldigt nöjd med att jag klara mig denna gång! Om man kan undvika så är det ju bäst att inte bidra till mer korruption i detta super korrumperade land!

Min taxi chaufför Ivan är världens goaste, som bara satt där och väntade, han sa det med, vi kan sitta här hela natten, betala inte, jag har inte bråttom!! :)

JA! Vi säger JA!

I Mocambique är det väldigt viktigt att vara trevlig, som jag tidigare har berättat. Alla är oerhört sympatiska, det är väldigt trevligt att vara gäst här. Alla vill hjälpa en och de har alltid möjlighet att göra det om du frågar dem. De svarar alltid JA. 

Det är bara när du upptäcker att detta "ja" inte var ett riktigt "ja" som det börjar bli jobbigt... När man ska jobba tillsammans och genomföra projekt och alla säger ja, men det egentligen betyder nej. Jag tror inte att de kan säga NEJ. Har hittills inte hört någon säga NEJ. Det är alltid JA. 

Om du frågar efter vägen så vill hen hjälpa dig och förklarar därför vägen, helt fel ibland, för hen vill inte säga nej... 

Jag frågade om min organisation kunde ställa upp och skicka en inbjudan till min pojkvän som ska komma hit, han behövde en inbjudan för att få visum. "ja självklart" svarade min kollega, inga problem! Efter att väntat ett par dagar så försökte jag säga att jag behöver det här brevet nu, för han behöver söka om visum. "Ja, inga problem". Inget hände. Jag gick till min chef och frågade henne, "JA, inga problem". Inget hände. 

När jag till sist verkligen pushade för att jag behövde brevet samma dag, så började de springa omkring och prata vilt med varandra och lämna mig utanför. Till sist fick jag ett papper som var ett intyg om att jag gör praktik hos dem. Jag fick aldrig någon inbjudan, detta "JA" var tydligen ett "NEJ".

Vänner som jag har här har sagt att man måste lyssna noga, man kan höra ibland när de säger JA att det egentligen är NEJ. Hm... jag ska försöka... 

Jag ville sitta kvar en stund på kontoret igår för att använda internet efter vi slutat. Min kollega sa till mig att det var dags att avsluta dagens arbete. Jag frågade om det var ok att jag satt kvar och stängde efter mig när jag gick (jag har gjort det tidigare), "Ja, ja , inga problem". Han gick ut i köket. Efter några minuter så kom han tillbaka och frågade hur länge jag tänkt vara kvar. Igen förklarade jag att jag ville stanna kvar en stund och jag kan stänga dörren efter mig när jag går, jag frågade om det var ok eller om han ville att jag skulle gå nu med honom? "Ja, helt ok, inga problem". Han stod kvar i dörröppningen och tittade på mig... jag förstod! Plockade ihop mina saker och vi gick tillsammans! Äntligen känns det som jag har förstått lite grann när ett ja är ett nej... 

Ja, ja... det är ju mycket bättre att de alltid säger JA än NEJ! :) 

Valet igår

Igår följde jag med en kompis och röstade. Ceremonin gick mycket lugnt till och påminde om vår i Sverige. Skillnaden var väl att det är bilder på de man röstar på och att man efter röstningen får doppa höger pekfinger i blå färg. Det var lokala val till kommunfullmäktige, kommunalråd och nåt mer.. typ landsting.   

Min kompis röstade på ett oppositionsparti, till skillnad från många andra. Han är trött på korrupta ledare som inte gör något för landet och vill ha en skillnad. På kvällen pratade vi med en äldre kvinna som säljer grönsaker på torget och hon sa så här: 

"Även om din mamma och din pappa gör dumheter ibland är de fortfarande dina föräldrar! Man kan inte rösta bort sina föräldrar! Det var Frelimo som gjorde att vi blev fria och att vi idag kan leva tillsammans med de vita, förr kunde vi inte det" 

Jag har stor förståelse för hennes resonemang. Mocambique var koloniserat av Portugal ända fram till år 1975. Portugal förde en brutal och hänsynslös kolonisering av Mocambique i ca 500 år. Våld och sexuella övergrepp andvändes i stor utsträckning för att förslava den inhemska befolkningen. Man tvingade bönder till att odla råvaror till Porugisiska industrier, exempelvis bomull till textilindustrin. Sedan betalade man långt under det faktiska värdet och lät bönderna leva i extrem fattigdom och utan möjlighet att försörja sig själva. Tidigare hade de odlat mat till sin egen familj, men de förbjöds göra det under koloniseringen. Man tog många människor och skickade till tvångsarbete i gruvor. Portugal "hyrde" också ut den mocambikanska befolkningen som arbetskraft i andra kolonier, exempelvis så skickade man och tvingade människor till tvångsarbete i Sydafrika. Under slavhandeln så skickades nästan 2 miljoner mocambikaner för att arbeta i de nya kolonierna i Amerika. 

Frelimo är det parti som formades ur frihetsrörelsen och är de som anses ha befriat landet från Portugal. Så visst kan jag förstå henne. Tyvärr är inte Frelimo vad det en gång var. Efter frigörelsen hade man höga ambitioner om att göra landet till ett framgångsrikt land där alla medborgare inkluderades. Som många andra kolonier inspirerades man av kommunistiska och socialistiska ideologier och ledare. Frelimos ledare och Mocambiques första president, Samora Machel ses fortfarande som en stor hjälte och han lyckades göra mycket för landet under de 9 år som han var president. Tyvärr dog Samora Machel i en flygolycka som ALLA mocambikaner hävdar var ett mord och ingen olycka. Dock har ingen fälts för mordet, men de flesta teorier pekar på Sydafrika som under den tiden leddes av en vit apartheidregim. (Intressant att tänka att han dog samma år som Palme... ) 

Idag består Frelimo till stor del av korrupta inflytelserika människor som inte verkar ha någon större tanke på resten av befolkningen. Det är de som verkar leva helt utan några tankar om allas lika värde eller solidaritet. Sittande president, Guebuza, har gjort sig själv till en av Mocambiques rikaste affärsmän under hans mandatperiod. Nu är han upptagen med att handla in vapen till nationen och rusta upp militären och verkar inte ha en tanke på att avgå nästa år, som han borde i enlighet med konstitutionen. 

Men människorna som gick och rösta igår, röstar ändå på Frelimo. Det är deras parti, de som frigjorde dom. Och egentligen så finns det ju inga ordentliga partiprogram, så att välja ett annat parti beror ju mest på missnöje med de sittande och inte att de har bättre idéer. Men det finns en ny generation. Det finns unga mocambikaner idag, med mer utbildning och andra tankar om en ny ledning och framtid. Det ger hopp! De valde att rösta på ett annat parti. Men det är klart att de flesta i den äldre generationen kommer att rösta på Frelimo så länge de lever... 

Solidaritet, val på onsdag och kidnappningar

Innan jag åkte till Mocambique berättade en vän en historia om en missionär som hade åkt till Afrika. Missionären hade varit i en by där han träffat några barn. Han sa till barnen att den som först springer till trädet som stod lite längre bort skulle få godis av honom. Alla barnen tog varandra i hand och sprang tillsammans till trädet. Missionären frågade sedan barnen varför de hade gjort så? Barnen svarade nåt i stil med ”om bara en av oss får, hur kan vi då vara glada?”. Historien ska återspegla det fina kollektivistiska samhället som finns här i Afrika, visst här finns mycket fattigdom men människorna är så fina att de delar på allt.

Hm… jag kan bara konstatera att den missionären kan ju inte ha varit i Mocambique i alla fall! Känns mycket som en myt, det där om att man skulle vara särskilt kollektivistisk i Afrika. Jag har nog aldrig varit i ett mer kapitalistisk eller korrupt samhälle. Korruptionen finns överallt, på alla nivåer i samhället och inom alla sektorer. Om du har möjlighet att förskanska lite till dig själv, tar du den! Annars är du dum! Det är snarare den värderingen människor här har. Det verkar också helt ok, att om du har kommit upp dig en bit i samhället behöver du inte tänka på andra. Du har gjort bra ifrån dig och du har all rätt i världen att bara koncentrera dig på att göra dig själv rikare.     

Ett problem med sådan utbredd korruption som finns här, är att det finns människor med mycket utbildning men inga kunskaper. Ungdomar som tar studenten med höga (köpta) betyg och som knappt kan läsa eller skriva. Det går att köpa betyg ute på landet i byarna, och inne på de fina universiteten i Maputo. Du kan betala med pengar eller med din kropp. Företag som behöver kunnig personal måste göra stora kunskapstester eller utbilda själva, äkta intyg betyder ändå ingenting.   

Polisen här lever på mutor. De har en mycket låg lön och möjlighet att ta emot mutor, så det är självklart en möjlighet som de tar. Man köper sig ett jobb hos polisen, och för att få tillbaka den investeringen behöver man få in mutor. En del menar att man måste ge mutor till polisen, de har ju så låg lön medan andra faktiskt vägrar betala polisen – men de är färre.

Det har varit en hel del kidnappningar här sen jag kom hit. Men de senaste två veckorna har det inte varit en enda – det är val på onsdag. Man har tagit ett avbrott i kidnappningarna inför valet, kanske för att människor inte ska vara allt för missnöjda när de går till vallokalerna. Det är helt uppenbart att polisen, tjänstemän och bankanställda är inblandade i kidnappningarna. Man har noggrann koll på vem det är man kidnappar och hur mycket den personen har på vilken bank. Jag blev lite orolig när det var en portugisisk kvinna som kidnappades för förra veckan (6 kidnappningar samma vecka!), men mina kollegor försäkrade mig om att det är ingen som vill kidnappa mig. ”Du har inga pengar!”.

Förförra fredagen (ursäkta att jag inte skrivit tidigare) så tog man faktiskt fast 3 poliser som var inblandade i kidnappningarna. De hade kidnappat fel person, de tog chauffören istället för affärsmannen och efter att de släppt honom kunde han identifiera poliserna. Så nu står i alla fall tre poliser anklagade för kidnappningar, så det är ju ändå någonting.

Nu ska det bli val på onsdag, så då kommer allt vara stängt. Det är val till provinserna, det nationella valet är först nästa år. Valrörelsen började typ för en och en halv vecka sen. Den skiljer sig lite från den vi har hemma. Den består mest i att det åker runt bussar och större bilar med flaggor, hög musik och människor som hänger ut genom fönstren och ropar ”Frelimo! Frelimo!” De kastar också ut kepsar och capolanor (tygstycke) med partiets logga. Det skulle vara kul att se sossarna i Sverige göra något liknande… Det största oppositionspartiet (Renamo) har dragit sig ur valet. Tyvärr. Nu finns det bara ett mindre parti (MDM) som alternativ till det sittande partiet. De flesta är mycket missnöjda med sittande parti, men man röstar ändå på de. Man tillhör ett parti mer än röstar på deras partiprogram. Man är född Frelimo eller Renamo, och partierna lovar ändå samma saker. Frelimo var det parti som ledde självständighetsrörelsen från portugiserna, så många anser att de därför måste rösta på dem.  Det är många som inte tänker rösta alls. Liksom Renamo anser de att hela systemet är fel, och de har aldrig varit med om att man bytt regeringsparti, så de är säkra på att Frelimo kommer att sitta kvar i alla fall. De visar därmed sitt missnöje genom att inte ens gå och rösta.

Men, men… människor här är väldigt trevliga och jag har hört att de även är mycket solidariska, även om jag inte kan säga att jag sett så mycket av det ännu. De har i alla fall inte någon tanke om ett samhälle som alla ska bidra till och som sen ska stötta alla. Men när jag går på gatan här i Maputo är människor oerhört trevliga och hjälpsamma. Särskilt om de ser att man verkar lite vilsen så springer de fram och vill hjälpa en att hitta den rätta vägen (helt utan baktanke). Flera gånger har personer följt mig en lång bit bara för att se till att jag kommer rätt. Man är inte ensam när man är ute och går här, man är tillsammans med alla andra. Det är jättelätt för mig att ta mig till platser där jag inte varit tidigare, jag bara frågar efter namnet dit jag ska och alla hjälper mig med vilken buss jag ska med, var jag ska av och precis dit jag ska. Flera gånger har jag ringt den jag ska möta som har fått förklara för en grupp människor var jag ska, och sen tar de mig dit! J  Det är helt fantastiskt. Det finns nog solidaritet, men samhället är ännu inte särskilt solidariskt.    

Det finns en otrolig gästvänlighet som gäller alla besökande. Min kollega har berättat för mig att helt plötsligt kan hon få besök och då gäller det att bjuda på mat och husrum. Det kan vara grannen som kommer över en stund eller släktingar som kommer långt ifrån och stannar på obestämd tid. Man får inte säga att man inte har tid eller inte kan ta emot, det är bara att tacka och bocka. Min kollega tycker att detta är ganska jobbigt, särskilt när det kommer flera från landet som ska bo och äta och ha rundtur i staden. Men å andra sidan är det ju en väldigt fin tradition att alltid behandla sina gäster mycket väl. Jag tror att Mocambique har en ljus framtid inom turism! Smider planer…

Mocambikanen är väldigt sympatisk och otroligt stolt över att vara sympatisk. Det är jättetrevligt. Men man måste också vara väldigt trevlig tillbaka. Jag har lärt mig att alltid hälsa ordentligt på folk och fråga hur de mår, innan jag kan fråga om vägen eller något annat. Väldigt många hälsar på mig på gatan, och jag vet att en del utlänningar blir irriterade på detta, men folk vill (oftast) bara hälsa. Det är inget farligt med det och det blir så mycket trevligare när man hälsar tillbaka.

Nu ska jag gå till ”Mama” som sitter här utanför på gatan, fråga hur hon mår och köpa lite tomater av henne.

Puss och kram 

Nampula

Ödla i Nampula - sååå vackra!

Sjuk i Nampula - Coma Joana!

Tyvärr blev jag sjuk i Nampula, under de få dagarna jag var där (6), så var jag sjuk två. I Nampula var det helt stekhett, så jag började må dåligt redan i början av den extrema värmen. Diarré, feber och spya, uttorkning och uttröttad. Vi åt en mycket misstänkt kyckling den andra dagen på kursen. Dag tre var jag helt förstörd och skakade av frossa i 40 C värme.

Som tur var hade jag ju mina kollegor med mig, som agerade som extra mammor åt mig. Tre mycket omhändertagande och bestämda kvinnor. Först skjutsades jag till en klinik för malaria test - så fort man blir sjuk här tror alla att det är malaria! Men som tur var, hade jag inte det. Sedan fick jag ligga och sova på kontoret, med aircondition, då jag ännu inte hade checkat in på det nya hotellet. Jag bytte hotell tre gånger under den tid jag var i Nampula. Men jag behövde inte alls anstränga mig när jag var sjuk, jag skjutsades, och allt togs om hand om. Det var jätteskönt att bara kunna sova, gå på toaletten och äta. Det var ett jäkla tjatande om att jag skulle äta - " Coma Joana, Coma!! " De har suttit på varsin sida om mig och tvingat mig att äta och dricka. Man måste äta för att bli frisk!! (Sen har jag fått jättestark antibiotika, och då måste man nog äta..)

Mina kollegor har varit jättegulliga och ville till och med sova på mitt rum för att se mig springa på toa hela natten, men där kände min svenska blyghet - Nej!  Låt mig få ha min diarré ifred! I Mocambique är det inget märkligt eller pinsamt att prata om ens avföring. Säger man att man är dålig i magen vill folk genast veta hur en bajs ser ut. Jag skrattar vid tanken på att ha liknande konversationer med kollegor på jobbet hemma. "Hur är ditt bajs? -hårt eller mjukt?"

Den andra dagen av min sjukdom ville min chef sätta mig på planet hem till Maputo. "Maputo har bra kliniker - där kan du få ordentlig hjälp!". På det mest vänliga sätt jag kunde, totalvägrade jag. (hm.. jag är en besvärlig praktikant) Jag fick tillåtelse att stanna en dag till för att se om jag blev bättre. Tack gode gud blev jag det! De blir ju väldigt oroliga när jag blir sjuk eftersom de känner sig ansvariga för mig, men jag ville inte åka hem tidigare. Jag hade ju varit till doktorn. Även om mitt förtroende för läkarna i Nampula är sådär. Förra gången jag var i Nampula träffade jag en läkare som menade att malariaprofylax kanske fungerade i Europa, men absolut inte i Afrika! ha ha

Ja, nu mår jag bra igen! Tillbaka på kontoret i Maputo och ska börja arbetsveckan.

Kram