Dia da mulher rural

Dia da mulher rural

Idag var det den internationella dagen för kvinnan på landsbygden, "Dia da mulher rural" som det heter här i Mocambique. Min organisation där jag gör praktik hade dragit ihop till en stor sammankomst för att fira denna dag. De hade samlat några associationer (jordbruksföreningar) som är deras medlemmar och sedan skickat ut inbjudningar till vänster och höger. Ryktet om firandet spred sig ända upp till kvinnodepartementet, så bara en vecka innan firandet, meddelades att kvinnoministern ville vara med. Ministern, guvernören och andra medlemmar från det ledande partiet, Frelimo. De ville inte bara medverka på tillställningen utan ville också att statens och frelimos logga skulle vara med på allt, så inbjudningar gjordes om och skickades ut på nytt, man ordnade banderoller med Frelimos logga. Det är val snart i Mocambique och partiet vill förknippas med alla positiva evenemang. De på Oram blev jätteglada att ministern skulle komma, bra med uppmärksamhet! Men lite trötta på att partiet ville gå in och ta åt sig hela äran. Det var ett jäkla sjå också om att kvinnoministern skulle komma och förberedelser inför det... samma dag meddelades dock att hon inte kommer.

Det var en trevlig tillställning ändå, men självklart med en del inslag av propaganda för Frelimo genom guvernören och andra uppsatta som fanns på plats. Jag pratade med flera av kvinnorna som är aktiva
i jordbruksföreningar. De sålde sina produkter på en liten uppsatt marknad, och jag köpte nån udda likör, söt potatis och jättestora morötter. Kvinnorna var jättetrevliga och glada att man höll den här dagen till deras ära. De sjöng och dansade också och var väldigt glada att få komma dit. En del hade åkt redan dagen innan, i små överfyllda minibussar och på lastbilsflak, medan några andra bodde precis intill.

En kvinna sa till mig att hon var jätteglad för den här dagen, att deras arbete värdeskattades och att man pratade om lika rättigheter för kvinnor och män. De flesta av dessa kvinnor är mycket fattiga och
har egentligen väldigt lite makt i det samhälle de lever i, så det är mycket bra att deras roll lyfts genom såna här event. Många av de föreningar som var med denna dag, bestod till största delen av kvinnor,
många är skilda eller änkor och har fått hjälp genom associatonerna. En kvinna berättade för mig att hon hade flyttat från sin hemby till staden med sin man för att han fått arbete. De hade fem barn tillsammans,
men för två år sedan dog hennes man. Hon var då utan någon försörjning alls, och hade inte längre någon mark eftersom de hade flyttat långt från hennes hemtrakter. Då fick hon en bit mark genom jordbruksföreningen och det är så hon idag försörjer sig och sina barn. De här kvinnorna har det jättetufft. De brukar jorden med väldigt enkla redskap och får sällan någon hjälp utifrån, men genom jordbruksföreningarna kan de stötta och hjälpa varandra. Varje kvinna brukar ca 0.5 hektar mark, jag har tidigare läst att de i genomsnitt kan producera tillräckligt för att föda sin familj ca 8 månader om året. Det finns hunger i Mocambique. Det finns ca 50.000 familjer på landsbygden som lider av hunger varje år.

Eventet hölls utanför och i en byggnad som tillhör en stor jordbruksförening. Eftersom den ligger något närmare staden, vi kanske åkte 2 timmar från Maputo, så har bönderna där det lite bättre. De har det närmare till marknaden och kan utveckla andra jobb. Byggnaden används främst som en skola av föreningen. Där har de kurser i alla typer av serviceyrken som deras barn kan tänkas jobba med, exempelvis sömmerska, hushållerska, barnflicka, vakt och elektriker.

Det är så sjukt allting, där går jag runt, ihop med lantbrukarkvinnor i tröjor tryckta med we effects logga och Norges logga. Det känns lite falskt, visst det är väl bra med bistånd, men det är ju en droppe i havet
i jämförelse med de flöden av värden som går från Syd till Nord. Sen ska de vara så tacksamma att vi stöttar dom! Och flera kvinnor på tillställningen vill ha min kontakt, eftersom de tror att jag kanske kan hjälpa dem. De vill ha projekt och bistånd. De är så glada att gå komma dit allesammans och alla är så tacksamma. Efter tal av de uppsatta som bara är där för att propagera för deras parti, ska vi så äta.

Mat är en viktig del av alla såna här tillställningar, det lärde jag mig redan år 2008. Det är därför alla kommer. Genom biståndspengar från Norge, Sverige och Holland så har Oram köpt in massa mat som ska räcka till alla kvinnor (och en del män) som tillhör jordbruksföreningarna, sen ska det självklart också räcka till alla "viktiga" personer. Vi äter först, vi som är lite "viktiga" dvs massa överviktiga män och kvinnor med jobb och lite mer makt i samhället. Sedan ska de andra få äta. Maten tar slut innan alla har fått. Väldigt
konstigt eftersom Oram hade köpt in så himla mycket mat, och ministern kom ju inte. Nä, det är inte så konstigt. De som tar mat först, roffar åt sig så mycket de kan. Jag har aldrig sett så stora portioner, det
finns inte en tanke på att det ska räcka till alla, det är därför det nästan aldrig gör det på sådana här event. Sen är det ju också ett kösystem som låter den som är starkast och har hårdast armbågar komma först.
Men sen var det ju också så att kvinnorna som lagade maten, och som tillhörde den föreningen vars byggnad vi var i, innan de började laga maten, snodde massor med mat, kycklingar, ris, böner etc och bar hem till
sina hus i närheten.

Jag blir mållös. Jag vet inte vad jag ska tänka riktigt. Jag kommer tillbaka till de känslor jag hade år 2008, då jag faktiskt förlorade tron på bistånd. Det känns liksom inte värt det att "hjälpa" människor som sedan beter sig lika illa som sina förtryckare. Alla vill komma upp lite, och så fort de har gjort det blir de själva korrumperade och trycker ner andra bara för att gynna sig själva. Även på den lägsta nivån finns korruptionen. År 2008 vet jag att personer som jobbade på en biståndsorganisation som skulle dela ut frön till fattiga bönder som blivit av med sina frön i en storm använde själva fröna för att förskansa sig gåvor och tjänster. Men jag vet inte, det är svårt att döma också, jag vet inte hur det är att gå hungrig, eller att vara rädd för att den dagen kommer, dagen du inte kan bli mätt. Och eliten, de som har makt och är lite rikare, de roffar ju åt sig hela tiden!! Exempelvis har ju presidenten, Guebuza, sett till att bli en av Mocambiques rikaste män under sin regeringsperiod. Skiten är att det är den mentaliteten som verkar finna hos alla! De här sagorna om att i Afrika är man så kollektivistik tycker inte jag stämmer in alls på Mocambique.. men jag vill absolut inte säga att detta är någon sorts "afrikansk" kultur - är nog snarare inne på att det är ett arv från kolonialtiden då portugiserna var överheten som roffade åt sig.

Men jag kan inte heller känna nåt för stackars norrmän, svenskar och holländare som har givit biståndspengar i tron att de ska gynna dem som behöver det och inte den som roffar åt sig mest. I den globala världen är det ändå vi som roffar åt oss mest.

Ja, så eventet var kul men på många plan blir allt så himla snett och motsägelsefullt. Man tror att man ska fira lantbrukskvinnorna och stärka deras roll, men alla är bara där för egna intressen. Sverige, Norge, Holland för att rättfärdiga sitt bistånd och göra bra affärer vid sidan om, partimedlemmarna som bara vill propagera för partiet, och kvinnorna som är där för maten. Men det är väl bra om alla får ut nåt av det, då kanske de kommer nästa år igen!

Godnatt