Delfina och bänkarna

Idag har jag och Elin städat vårat hus! Ja, vi har som ett eget litet hus med två sovrum och matrum. Jättemysigt. Vi har också tvättat lite kläder för hand, som rena amatörer har vi lånat nunnornas tvättstuga och
gissat oss till hur man använder en tvättbräda i sten.

Syster Delfina, den absolut coolaste nunnan, har idag visat oss skolan. Klostret har en skola, även om skolan ska drivas med statliga medel så drivs den i mångt och mycket genom systrarnas ideella arbete. Syster Delfina är en tuff och framåt kvinna som tar varje möjlighet hon får för att propagera för hennes intressen. Hon är också oerhört rolig och ger mig och Elin extremt tydliga riktlinjer att förhålla oss till. Hon visade oss skolan eller som hon säger "a miseria" (= misären). Det är en grundskola med 7 årskurser, vilket är de obligatoriska skolåren i Mocambique. Skolan har totalt ca 1500-1800 elever om året. Eleverna studerar i tre omgångar per dag, för att få plats i de åtta klassrummen. Första gruppen studerar mellan ca kl 6 -10, andra gruppen kl 10-14 och tredje gruppen kl 14-18. Delfina visade oss runt med stor entusiasm "titta på hålen i taken, titta på bänkarna, se vår verklighet!". Bänkarna är sedan skolan grundades, någon gång på 40-talet under koloniseringen. De påminner om de bänkar som jag har sett från mina föräldrars skoltid.

Man har inte underhållit skolan. Bara en gång har skolan rustats upp, år 1998 med hjälp av det spanska kungahuset, den spanska drottningen. Den gången reparerades taket och många bänkar, men man satte nästan inte in något nytt påpekar Delfina, bara reparationer. Det sitter bild av den spanska drottningens besök (1998) inne på kontoret i skolan. Delfina berättar att sedan 1998 har skolan inte fått något mer stöd. Den spanska drottningen var dock på besök i Mocambique, nu i år, men hon besökte inte skolan.

Delfina vill ha nya bänkar till skolan. Det är hennes nya projekt säger hon. Hon undrar om inte jag och Elin kan hjälpa till, känner vi ingen som kan skänka lite pengar eller nya bänkar?

Jag och Elin svarar väl något undvikande, man vill så gärna men vad kan vi göra? Efteråt känner vi oss dock mycket inspirerade till att göra något. Kanske en insamling? Vi har båda sett slöseriet i Sverige, hur kommuner kastar ut fullgoda möbler för att bygga om, ha in nytt! Man blir verkligen frustrerad när man ser verkligheten här. Dock är jag ju väldigt kritisk till välgörenhet. Man vill ju hellre påverka staten i Mocambique till att satsa på skolan, men samtidigt ser man ju barnen som behöver nya bänkar nu!
Ska dom behöva vänta på att de får en välfungerande stat? Hur länge får de då vänta?

Jag har flera idéer om hur jag ska fixa 150 bänkar...