På bröllop - med eliten

Igår var jag bjuden på bröllop, jättekul att få chansen att gå på bröllop här! Jag har förstått att det är många som gifter sig här, och de blir förvånade när jag berättar att jag aldrig varit på ett svenskt bröllop. Man kan se många brudpar på fredagar och lördagar, komma ut ur kyrkor och ta bilder vid stranden.

Nu ska jag försöka skriva i "levande" tempo, då jag har fått instruktioner om att det är mer passande i en blogg...

Vi åker till brudgummens hem först, för att gemensamt med några andra åka till bröllopet. Det är 42 C varmt och jag har fått låna en jättefin klänning som kletar sig fast mot kroppen i hettan. Bröllopet hålls i en hyrd lokal, eller en stor trädgård med en fin uteplats där det är uppdukat med vita dukar och massa fint porslin. Alla samlas under några träd som ger lite skugga och en varm vind envist fläktar och värmer en, ännu mer. Det känns som när man öppnar ugnen och böjer sig för snabbt för att ta ut en kaka. De delar som tur var ut vattenflaskor, med dock ljummet vatten. Och så börjar det! Väntan! det är låååång väntan på dessa bröllop tydligen. Först ska vi vänta på att brudparet kommer... sen när de har inför oss alla, så ska de gå runt och fotograferas och vi får vänta. Allting tar jättelång tid, men det är bra för att jag ska vänja mig.

Brudparet är jättefina och hon har en supersnygg klänning på sig. Allting är väldigt lyxigt och påkostat. Till slut får vi sätta oss till bords. Jag har ganska svårt att få någon mat, jag har lite svårt att ta mig fram helt enkelt, har fortfarande inte fått kläm på kösystemet här :)

Hela bröllopet känns mycket amerikanskt enligt mitt tycke. Jag har nämligen bara varit på två bröllop tidigare - ett vietnamesiskt och ett amerikanskt. De gifte sig ute i trädgården, hon förs fram av sin pappa,
dock ingen musik. Ingen präst heller, det är borgerligt - brudgummen är muslim och bruden är katolik. Senare skär de tårtan, och den högsta biten fryses in, för att de ska äta den på deras 1-årsdag.
Men jag får dock veta av släktingar till brudgummen att bröllopet startade redan dagen innan, den traditionella delen. Dagen innan bröllopet kommer brudgummen tillsammans med sina föräldrar (och säkert flera släktingar) hem till brudens föräldrar m.f.l. för att ge gåvor till brudens familj. Det är flera traditionella gåvor, såsom en capulana (traditionellt tygstycke som kvinnorna bär) och sandaler. Brudgummen har helst
med sig gåvor till hela släkten. Nuförtiden har detta också utvecklats tack vare kommersialismen, så nu gör vissa familjer långa listor på vad de "kräver" av brudgummens familj. Min vän menar att de utnyttjar
situationen, och ibland när brudgummen inte haft råd med "bolonsa" (gåvor) så blir hans släkt aldrig välkommen till den nya släkten. Hon påpekar också att det är som att brudgummen "köper" sin fru. Sedan när gåvoceremonin är avklarad hemma hos brudens familj, så går familjerna hem till brudgummen och där "ger" sin dotter till den nya familjen. Ni hör att detta är skapat i en patriarkal struktur! Har vi inte nåt sånt i Sverige också, brudkista?

Det är öppen bar på festen, man ska äta och dricka till man storknar säger mina bordsdamer! Dock är det nåt skummt med baren, det verkar vara väldigt svårt sen iallafall att få ut någonting från den. Och vinet serveras först långt efter vi har ätit upp.

Bröllopet är annars som vilken fest som helst, jätteglada människor som äter och dricker och dansar. Gud, vad vi dansar!! Jätte roligt! Alla släpper verkligen loss, och alla är så extremt duktiga på att dansa och
vill visa upp sig. Det skulle vara jättekul om de började med "Do you think you can dance?" här, de skulle nog få några otroliga dansare. (Jag har dock en liten hypotes, desto fattigare - desto mer troligt att
du är en riktigt duktig dansare. Jag vet inte vart sambandet ligger i dock, bör undersökas.)

Det är jättekul på festen men tillsist säger toastmasterna att brudparet måste åka, för att kunna hinna med planet imorgon. De dansas ut från festen! Vi andra fortsätter ett tag till, men sen sticker vi hem. Släkten ska fortsätta festa dagen efter, men då i en mindre skara. De ska i princip äta upp all överbliven mat.
 
Efter denna fest känner jag att jag måste vidga mina perspektiv och definitioner. När jag skulle på festen, så sa min vän till mig att vi skulle långt ut på landet för bröllop. Jag som tidigare har rest runt ute på landsbygden i norra mocambique, föreställde mig genast något väldigt traditionellt mellan hyddor och lägereldar. Därav fick jag låna en klänning av min kompis - det jag hade var inte fint nog. "Du ser ju ut som att du ska till stranden!" hehe.. Ja, jag tänkte nog inte efter riktigt. Min vän som bjudit mig på festen jobbar ju på en svensk biståndsorganisation, och har en därmed en formell anställning. Även om jag inte tycker att hon är särskilt rik, utan snarare får vända på pengarna, så tillhör hon ändå de få mocambiquerna som har en formell anställning.

Bröllopet var ju också väldigt påkostat, och man försäkrade mig om att ALLA mocambiqaner gör så här! För bröllopet ska firas i lyx, även om man inte har något hemma! De som sa detta, har lite dålig koll på
läget känner jag, eller bara vill inte låtsas om den verklighet som finns utanför deras kretsar. Det kanske är enklare så. För även om bröllopet kanske är mer påkostat, än vad familjerna har råd med, så tillhör dessa människor ändå eliten i Mocambique, såsom jag ser det.

Det var inga kändisar där och jag tror inte heller att det var några multimiljonärer, ekonomiskt kanske den flesta på bröllopet har råd med samma saker som en vanlig Svensson familj, eller kanske till och med mindre. Men, här i Mocambique är de ändå elit. De tillhör den bekymmrande lilla skaran av människor som har en formell anställning och kan leva på sin lön. De har bilar, mobiltelefoner, datorer, utbildning, sådant som är mycket långt ifrån vad den stora majoriteten i landet har tillgång till. Det är lätt att börja se sig om kring och tänka, men de har det ju ganska bra här, särskilt de som kan ställa till med såna här bröllop! Men det är viktigt att komma ihåg att dessa människor är en försvinnande minoritet i jämförelse med majoriteten av befolkningen.

I Maputo har ca 45% formella anställning, vilket inte alls återspeglar det nationella läget (10%). Den största delen av mocambiquerna bor på landsbygden, 70%, och de flesta lever under mycket fattiga förhållanden.
Om man bara besöker Maputo, så möter man inte den "vanliga" mocambiquern. Den vanliga mocambiquern finns på landet, lider av undernärning, har väldigt lite eller ingen utbildning och kan endast odla tillräckligt för att mätta sin familj 8 månader om året.

Enligt internationella mått, så kanske inte brudparet tillhör "eliten", men jag tycker nog att i Mocambiqanska mått så gör de definitivt det. Jag påminns om skillnaderna, när jag lämnar festen. Utanför de högra murarna som omger festlokalen står det några vakter med k-pist.