måndag 28 oktober 2013
söndag 27 oktober 2013
Sjuk i Nampula - Coma Joana!
Tyvärr blev jag sjuk i Nampula, under de få dagarna jag var där (6), så var jag sjuk två. I Nampula var det helt stekhett, så jag började må dåligt redan i början av den extrema värmen. Diarré, feber och spya, uttorkning och uttröttad. Vi åt en mycket misstänkt kyckling den andra dagen på kursen. Dag tre var jag helt förstörd och skakade av frossa i 40 C värme.
Som tur var hade jag ju mina kollegor med mig, som agerade som extra mammor åt mig. Tre mycket omhändertagande och bestämda kvinnor. Först skjutsades jag till en klinik för malaria test - så fort man blir sjuk här tror alla att det är malaria! Men som tur var, hade jag inte det. Sedan fick jag ligga och sova på kontoret, med aircondition, då jag ännu inte hade checkat in på det nya hotellet. Jag bytte hotell tre gånger under den tid jag var i Nampula. Men jag behövde inte alls anstränga mig när jag var sjuk, jag skjutsades, och allt togs om hand om. Det var jätteskönt att bara kunna sova, gå på toaletten och äta. Det var ett jäkla tjatande om att jag skulle äta - " Coma Joana, Coma!! " De har suttit på varsin sida om mig och tvingat mig att äta och dricka. Man måste äta för att bli frisk!! (Sen har jag fått jättestark antibiotika, och då måste man nog äta..)
Mina kollegor har varit jättegulliga och ville till och med sova på mitt rum för att se mig springa på toa hela natten, men där kände min svenska blyghet - Nej! Låt mig få ha min diarré ifred! I Mocambique är det inget märkligt eller pinsamt att prata om ens avföring. Säger man att man är dålig i magen vill folk genast veta hur en bajs ser ut. Jag skrattar vid tanken på att ha liknande konversationer med kollegor på jobbet hemma. "Hur är ditt bajs? -hårt eller mjukt?"
Den andra dagen av min sjukdom ville min chef sätta mig på planet hem till Maputo. "Maputo har bra kliniker - där kan du få ordentlig hjälp!". På det mest vänliga sätt jag kunde, totalvägrade jag. (hm.. jag är en besvärlig praktikant) Jag fick tillåtelse att stanna en dag till för att se om jag blev bättre. Tack gode gud blev jag det! De blir ju väldigt oroliga när jag blir sjuk eftersom de känner sig ansvariga för mig, men jag ville inte åka hem tidigare. Jag hade ju varit till doktorn. Även om mitt förtroende för läkarna i Nampula är sådär. Förra gången jag var i Nampula träffade jag en läkare som menade att malariaprofylax kanske fungerade i Europa, men absolut inte i Afrika! ha ha
Ja, nu mår jag bra igen! Tillbaka på kontoret i Maputo och ska börja arbetsveckan.
Kram
Som tur var hade jag ju mina kollegor med mig, som agerade som extra mammor åt mig. Tre mycket omhändertagande och bestämda kvinnor. Först skjutsades jag till en klinik för malaria test - så fort man blir sjuk här tror alla att det är malaria! Men som tur var, hade jag inte det. Sedan fick jag ligga och sova på kontoret, med aircondition, då jag ännu inte hade checkat in på det nya hotellet. Jag bytte hotell tre gånger under den tid jag var i Nampula. Men jag behövde inte alls anstränga mig när jag var sjuk, jag skjutsades, och allt togs om hand om. Det var jätteskönt att bara kunna sova, gå på toaletten och äta. Det var ett jäkla tjatande om att jag skulle äta - " Coma Joana, Coma!! " De har suttit på varsin sida om mig och tvingat mig att äta och dricka. Man måste äta för att bli frisk!! (Sen har jag fått jättestark antibiotika, och då måste man nog äta..)
Mina kollegor har varit jättegulliga och ville till och med sova på mitt rum för att se mig springa på toa hela natten, men där kände min svenska blyghet - Nej! Låt mig få ha min diarré ifred! I Mocambique är det inget märkligt eller pinsamt att prata om ens avföring. Säger man att man är dålig i magen vill folk genast veta hur en bajs ser ut. Jag skrattar vid tanken på att ha liknande konversationer med kollegor på jobbet hemma. "Hur är ditt bajs? -hårt eller mjukt?"
Den andra dagen av min sjukdom ville min chef sätta mig på planet hem till Maputo. "Maputo har bra kliniker - där kan du få ordentlig hjälp!". På det mest vänliga sätt jag kunde, totalvägrade jag. (hm.. jag är en besvärlig praktikant) Jag fick tillåtelse att stanna en dag till för att se om jag blev bättre. Tack gode gud blev jag det! De blir ju väldigt oroliga när jag blir sjuk eftersom de känner sig ansvariga för mig, men jag ville inte åka hem tidigare. Jag hade ju varit till doktorn. Även om mitt förtroende för läkarna i Nampula är sådär. Förra gången jag var i Nampula träffade jag en läkare som menade att malariaprofylax kanske fungerade i Europa, men absolut inte i Afrika! ha ha
Ja, nu mår jag bra igen! Tillbaka på kontoret i Maputo och ska börja arbetsveckan.
Kram
tisdag 22 oktober 2013
Não é Renamo…. É o governo...
I lördags såg jag för ovanlighetens skull på tv hemma hos en
kompis. På nyheterna rapporterade de om att regeringsstyrkor har attackerat
Renamos läger i Sofala. Det ligger typ i mitten av landet, väldigt långt ifrån
Maputo. Mocambique är ett jättestort land, kanske inte i Afrika, men i
jämförelse med länderna i Europa. De pratade mycket om att Renamo först hade
attackerat, jag tror att de menade attacken i juni som var i år, då det dödades
några. Nu svarade regeringen med att attackera Renamo. De pratade om ”attack”
fram och tillbaka, men det var oklart om vad som hänt. Ingen hade dött och
ingen hade sårats. Det var bara attack hit och attack dit… Igår var det på
nyheterna igen. Frelimos militär har åter attackerat Renamo. Jag kunde igen
inte förstå vad attacken bestod i. De hade anfallit, men ingen dödad och ingen
sårad. En kollega förklarade senare för mig att (han trodde) Frelimo hade
anfallit Renamos läger, men de hade redan flytt därifrån. De visste om attacken
i förväg, vilket tyder på att det finns högt uppsatta inom Frelimo som stödjer
Renamo inofficiellt.
Det är generellt ett stort missnöje med sittande regering.
Vilket jag tycker är helt förståeligt. Från att från början varit en
kommunistisk/socialistisk regering efter frigörelsen 1975, har det utvecklats
till en väldigt kapitalistisk och korrupt regering. Där de som har mest makt
gör sig själva rika. President Guebuza har blivit en av landets rikaste affärsmän
under hans regeringsperiod.
När jag såg om attackerna på TV, fick jag känslan av att president
Guebuza vill att det ska uppstå konflikt mellan Frelimo och Renamo. Efter allt
snack om attacker, kom ett inslag om Guebuza. Han stod och talade om ”vår fred”
”vi mocambiquer”…och att det är viktigt att gå och rösta i kommande val. Känns
som en ganska uttänkt propaganda, skapa en fiende och därigenom samla folket
under Frelimos fana. Trots att människor är missnöjda med sittande styre, vill
de inte ha krig, efter bara 21 år av fred vill de fortfarande ha fred. Men,
men, min kollega här uppe informerade mig om att han tror att allt är en
strategi för Guebuza att få sitta kvar. Det ska vara nationella val nästa år,
detta år är det lokala val i provinserna. Guebuza har redan suttit i åtta år,
och kan därför enligt konstitutionen inte sitta längre. Han bör utlysa datum
för nyval ca ett år innan valet, men detta har ännu inte skett. Han borde redan
ha nominerat en efterträdare för presidentposten, men detta har han inte heller
gjort. Så han har redan brutit mot reglerna två gånger nu. Det enda som skulle
kunna skjuta upp valet, är såklart ett krig. Så min kollega tror att Guebuza
har inga planer på att träda ned och försöker nu provocera fram ett mindre
krig, endast för att själv kunna behålla makten…
Jag vet inte, verkar lite magstarkt att vilja ha krig för
att inte släppa ifrån sig makten…
Men det som de flesta Moçambiques verkar överens om är att
det är inte Renamo som är de som provocerar, det är regeringen…
onsdag 16 oktober 2013
Dia da mulher rural
Dia da mulher rural
Idag var det den internationella dagen för kvinnan på landsbygden, "Dia da mulher rural" som det heter här i Mocambique. Min organisation där jag gör praktik hade dragit ihop till en stor sammankomst för att fira denna dag. De hade samlat några associationer (jordbruksföreningar) som är deras medlemmar och sedan skickat ut inbjudningar till vänster och höger. Ryktet om firandet spred sig ända upp till kvinnodepartementet, så bara en vecka innan firandet, meddelades att kvinnoministern ville vara med. Ministern, guvernören och andra medlemmar från det ledande partiet, Frelimo. De ville inte bara medverka på tillställningen utan ville också att statens och frelimos logga skulle vara med på allt, så inbjudningar gjordes om och skickades ut på nytt, man ordnade banderoller med Frelimos logga. Det är val snart i Mocambique och partiet vill förknippas med alla positiva evenemang. De på Oram blev jätteglada att ministern skulle komma, bra med uppmärksamhet! Men lite trötta på att partiet ville gå in och ta åt sig hela äran. Det var ett jäkla sjå också om att kvinnoministern skulle komma och förberedelser inför det... samma dag meddelades dock att hon inte kommer.
Det var en trevlig tillställning ändå, men självklart med en del inslag av propaganda för Frelimo genom guvernören och andra uppsatta som fanns på plats. Jag pratade med flera av kvinnorna som är aktiva
i jordbruksföreningar. De sålde sina produkter på en liten uppsatt marknad, och jag köpte nån udda likör, söt potatis och jättestora morötter. Kvinnorna var jättetrevliga och glada att man höll den här dagen till deras ära. De sjöng och dansade också och var väldigt glada att få komma dit. En del hade åkt redan dagen innan, i små överfyllda minibussar och på lastbilsflak, medan några andra bodde precis intill.
En kvinna sa till mig att hon var jätteglad för den här dagen, att deras arbete värdeskattades och att man pratade om lika rättigheter för kvinnor och män. De flesta av dessa kvinnor är mycket fattiga och
har egentligen väldigt lite makt i det samhälle de lever i, så det är mycket bra att deras roll lyfts genom såna här event. Många av de föreningar som var med denna dag, bestod till största delen av kvinnor,
många är skilda eller änkor och har fått hjälp genom associatonerna. En kvinna berättade för mig att hon hade flyttat från sin hemby till staden med sin man för att han fått arbete. De hade fem barn tillsammans,
men för två år sedan dog hennes man. Hon var då utan någon försörjning alls, och hade inte längre någon mark eftersom de hade flyttat långt från hennes hemtrakter. Då fick hon en bit mark genom jordbruksföreningen och det är så hon idag försörjer sig och sina barn. De här kvinnorna har det jättetufft. De brukar jorden med väldigt enkla redskap och får sällan någon hjälp utifrån, men genom jordbruksföreningarna kan de stötta och hjälpa varandra. Varje kvinna brukar ca 0.5 hektar mark, jag har tidigare läst att de i genomsnitt kan producera tillräckligt för att föda sin familj ca 8 månader om året. Det finns hunger i Mocambique. Det finns ca 50.000 familjer på landsbygden som lider av hunger varje år.
Eventet hölls utanför och i en byggnad som tillhör en stor jordbruksförening. Eftersom den ligger något närmare staden, vi kanske åkte 2 timmar från Maputo, så har bönderna där det lite bättre. De har det närmare till marknaden och kan utveckla andra jobb. Byggnaden används främst som en skola av föreningen. Där har de kurser i alla typer av serviceyrken som deras barn kan tänkas jobba med, exempelvis sömmerska, hushållerska, barnflicka, vakt och elektriker.
Det är så sjukt allting, där går jag runt, ihop med lantbrukarkvinnor i tröjor tryckta med we effects logga och Norges logga. Det känns lite falskt, visst det är väl bra med bistånd, men det är ju en droppe i havet
i jämförelse med de flöden av värden som går från Syd till Nord. Sen ska de vara så tacksamma att vi stöttar dom! Och flera kvinnor på tillställningen vill ha min kontakt, eftersom de tror att jag kanske kan hjälpa dem. De vill ha projekt och bistånd. De är så glada att gå komma dit allesammans och alla är så tacksamma. Efter tal av de uppsatta som bara är där för att propagera för deras parti, ska vi så äta.
Mat är en viktig del av alla såna här tillställningar, det lärde jag mig redan år 2008. Det är därför alla kommer. Genom biståndspengar från Norge, Sverige och Holland så har Oram köpt in massa mat som ska räcka till alla kvinnor (och en del män) som tillhör jordbruksföreningarna, sen ska det självklart också räcka till alla "viktiga" personer. Vi äter först, vi som är lite "viktiga" dvs massa överviktiga män och kvinnor med jobb och lite mer makt i samhället. Sedan ska de andra få äta. Maten tar slut innan alla har fått. Väldigt
konstigt eftersom Oram hade köpt in så himla mycket mat, och ministern kom ju inte. Nä, det är inte så konstigt. De som tar mat först, roffar åt sig så mycket de kan. Jag har aldrig sett så stora portioner, det
finns inte en tanke på att det ska räcka till alla, det är därför det nästan aldrig gör det på sådana här event. Sen är det ju också ett kösystem som låter den som är starkast och har hårdast armbågar komma först.
Men sen var det ju också så att kvinnorna som lagade maten, och som tillhörde den föreningen vars byggnad vi var i, innan de började laga maten, snodde massor med mat, kycklingar, ris, böner etc och bar hem till
sina hus i närheten.
Jag blir mållös. Jag vet inte vad jag ska tänka riktigt. Jag kommer tillbaka till de känslor jag hade år 2008, då jag faktiskt förlorade tron på bistånd. Det känns liksom inte värt det att "hjälpa" människor som sedan beter sig lika illa som sina förtryckare. Alla vill komma upp lite, och så fort de har gjort det blir de själva korrumperade och trycker ner andra bara för att gynna sig själva. Även på den lägsta nivån finns korruptionen. År 2008 vet jag att personer som jobbade på en biståndsorganisation som skulle dela ut frön till fattiga bönder som blivit av med sina frön i en storm använde själva fröna för att förskansa sig gåvor och tjänster. Men jag vet inte, det är svårt att döma också, jag vet inte hur det är att gå hungrig, eller att vara rädd för att den dagen kommer, dagen du inte kan bli mätt. Och eliten, de som har makt och är lite rikare, de roffar ju åt sig hela tiden!! Exempelvis har ju presidenten, Guebuza, sett till att bli en av Mocambiques rikaste män under sin regeringsperiod. Skiten är att det är den mentaliteten som verkar finna hos alla! De här sagorna om att i Afrika är man så kollektivistik tycker inte jag stämmer in alls på Mocambique.. men jag vill absolut inte säga att detta är någon sorts "afrikansk" kultur - är nog snarare inne på att det är ett arv från kolonialtiden då portugiserna var överheten som roffade åt sig.
Men jag kan inte heller känna nåt för stackars norrmän, svenskar och holländare som har givit biståndspengar i tron att de ska gynna dem som behöver det och inte den som roffar åt sig mest. I den globala världen är det ändå vi som roffar åt oss mest.
Ja, så eventet var kul men på många plan blir allt så himla snett och motsägelsefullt. Man tror att man ska fira lantbrukskvinnorna och stärka deras roll, men alla är bara där för egna intressen. Sverige, Norge, Holland för att rättfärdiga sitt bistånd och göra bra affärer vid sidan om, partimedlemmarna som bara vill propagera för partiet, och kvinnorna som är där för maten. Men det är väl bra om alla får ut nåt av det, då kanske de kommer nästa år igen!
Godnatt
Idag var det den internationella dagen för kvinnan på landsbygden, "Dia da mulher rural" som det heter här i Mocambique. Min organisation där jag gör praktik hade dragit ihop till en stor sammankomst för att fira denna dag. De hade samlat några associationer (jordbruksföreningar) som är deras medlemmar och sedan skickat ut inbjudningar till vänster och höger. Ryktet om firandet spred sig ända upp till kvinnodepartementet, så bara en vecka innan firandet, meddelades att kvinnoministern ville vara med. Ministern, guvernören och andra medlemmar från det ledande partiet, Frelimo. De ville inte bara medverka på tillställningen utan ville också att statens och frelimos logga skulle vara med på allt, så inbjudningar gjordes om och skickades ut på nytt, man ordnade banderoller med Frelimos logga. Det är val snart i Mocambique och partiet vill förknippas med alla positiva evenemang. De på Oram blev jätteglada att ministern skulle komma, bra med uppmärksamhet! Men lite trötta på att partiet ville gå in och ta åt sig hela äran. Det var ett jäkla sjå också om att kvinnoministern skulle komma och förberedelser inför det... samma dag meddelades dock att hon inte kommer.
Det var en trevlig tillställning ändå, men självklart med en del inslag av propaganda för Frelimo genom guvernören och andra uppsatta som fanns på plats. Jag pratade med flera av kvinnorna som är aktiva
i jordbruksföreningar. De sålde sina produkter på en liten uppsatt marknad, och jag köpte nån udda likör, söt potatis och jättestora morötter. Kvinnorna var jättetrevliga och glada att man höll den här dagen till deras ära. De sjöng och dansade också och var väldigt glada att få komma dit. En del hade åkt redan dagen innan, i små överfyllda minibussar och på lastbilsflak, medan några andra bodde precis intill.
En kvinna sa till mig att hon var jätteglad för den här dagen, att deras arbete värdeskattades och att man pratade om lika rättigheter för kvinnor och män. De flesta av dessa kvinnor är mycket fattiga och
har egentligen väldigt lite makt i det samhälle de lever i, så det är mycket bra att deras roll lyfts genom såna här event. Många av de föreningar som var med denna dag, bestod till största delen av kvinnor,
många är skilda eller änkor och har fått hjälp genom associatonerna. En kvinna berättade för mig att hon hade flyttat från sin hemby till staden med sin man för att han fått arbete. De hade fem barn tillsammans,
men för två år sedan dog hennes man. Hon var då utan någon försörjning alls, och hade inte längre någon mark eftersom de hade flyttat långt från hennes hemtrakter. Då fick hon en bit mark genom jordbruksföreningen och det är så hon idag försörjer sig och sina barn. De här kvinnorna har det jättetufft. De brukar jorden med väldigt enkla redskap och får sällan någon hjälp utifrån, men genom jordbruksföreningarna kan de stötta och hjälpa varandra. Varje kvinna brukar ca 0.5 hektar mark, jag har tidigare läst att de i genomsnitt kan producera tillräckligt för att föda sin familj ca 8 månader om året. Det finns hunger i Mocambique. Det finns ca 50.000 familjer på landsbygden som lider av hunger varje år.
Eventet hölls utanför och i en byggnad som tillhör en stor jordbruksförening. Eftersom den ligger något närmare staden, vi kanske åkte 2 timmar från Maputo, så har bönderna där det lite bättre. De har det närmare till marknaden och kan utveckla andra jobb. Byggnaden används främst som en skola av föreningen. Där har de kurser i alla typer av serviceyrken som deras barn kan tänkas jobba med, exempelvis sömmerska, hushållerska, barnflicka, vakt och elektriker.
Det är så sjukt allting, där går jag runt, ihop med lantbrukarkvinnor i tröjor tryckta med we effects logga och Norges logga. Det känns lite falskt, visst det är väl bra med bistånd, men det är ju en droppe i havet
i jämförelse med de flöden av värden som går från Syd till Nord. Sen ska de vara så tacksamma att vi stöttar dom! Och flera kvinnor på tillställningen vill ha min kontakt, eftersom de tror att jag kanske kan hjälpa dem. De vill ha projekt och bistånd. De är så glada att gå komma dit allesammans och alla är så tacksamma. Efter tal av de uppsatta som bara är där för att propagera för deras parti, ska vi så äta.
Mat är en viktig del av alla såna här tillställningar, det lärde jag mig redan år 2008. Det är därför alla kommer. Genom biståndspengar från Norge, Sverige och Holland så har Oram köpt in massa mat som ska räcka till alla kvinnor (och en del män) som tillhör jordbruksföreningarna, sen ska det självklart också räcka till alla "viktiga" personer. Vi äter först, vi som är lite "viktiga" dvs massa överviktiga män och kvinnor med jobb och lite mer makt i samhället. Sedan ska de andra få äta. Maten tar slut innan alla har fått. Väldigt
konstigt eftersom Oram hade köpt in så himla mycket mat, och ministern kom ju inte. Nä, det är inte så konstigt. De som tar mat först, roffar åt sig så mycket de kan. Jag har aldrig sett så stora portioner, det
finns inte en tanke på att det ska räcka till alla, det är därför det nästan aldrig gör det på sådana här event. Sen är det ju också ett kösystem som låter den som är starkast och har hårdast armbågar komma först.
Men sen var det ju också så att kvinnorna som lagade maten, och som tillhörde den föreningen vars byggnad vi var i, innan de började laga maten, snodde massor med mat, kycklingar, ris, böner etc och bar hem till
sina hus i närheten.
Jag blir mållös. Jag vet inte vad jag ska tänka riktigt. Jag kommer tillbaka till de känslor jag hade år 2008, då jag faktiskt förlorade tron på bistånd. Det känns liksom inte värt det att "hjälpa" människor som sedan beter sig lika illa som sina förtryckare. Alla vill komma upp lite, och så fort de har gjort det blir de själva korrumperade och trycker ner andra bara för att gynna sig själva. Även på den lägsta nivån finns korruptionen. År 2008 vet jag att personer som jobbade på en biståndsorganisation som skulle dela ut frön till fattiga bönder som blivit av med sina frön i en storm använde själva fröna för att förskansa sig gåvor och tjänster. Men jag vet inte, det är svårt att döma också, jag vet inte hur det är att gå hungrig, eller att vara rädd för att den dagen kommer, dagen du inte kan bli mätt. Och eliten, de som har makt och är lite rikare, de roffar ju åt sig hela tiden!! Exempelvis har ju presidenten, Guebuza, sett till att bli en av Mocambiques rikaste män under sin regeringsperiod. Skiten är att det är den mentaliteten som verkar finna hos alla! De här sagorna om att i Afrika är man så kollektivistik tycker inte jag stämmer in alls på Mocambique.. men jag vill absolut inte säga att detta är någon sorts "afrikansk" kultur - är nog snarare inne på att det är ett arv från kolonialtiden då portugiserna var överheten som roffade åt sig.
Men jag kan inte heller känna nåt för stackars norrmän, svenskar och holländare som har givit biståndspengar i tron att de ska gynna dem som behöver det och inte den som roffar åt sig mest. I den globala världen är det ändå vi som roffar åt oss mest.
Ja, så eventet var kul men på många plan blir allt så himla snett och motsägelsefullt. Man tror att man ska fira lantbrukskvinnorna och stärka deras roll, men alla är bara där för egna intressen. Sverige, Norge, Holland för att rättfärdiga sitt bistånd och göra bra affärer vid sidan om, partimedlemmarna som bara vill propagera för partiet, och kvinnorna som är där för maten. Men det är väl bra om alla får ut nåt av det, då kanske de kommer nästa år igen!
Godnatt
måndag 14 oktober 2013
söndag 13 oktober 2013
På bröllop - med eliten
Igår var jag bjuden på bröllop, jättekul att få chansen att gå på bröllop här! Jag har förstått att det är många som gifter sig här, och de blir förvånade när jag berättar att jag aldrig varit på ett svenskt bröllop. Man kan se många brudpar på fredagar och lördagar, komma ut ur kyrkor och ta bilder vid stranden.
Nu ska jag försöka skriva i "levande" tempo, då jag har fått instruktioner om att det är mer passande i en blogg...
Vi åker till brudgummens hem först, för att gemensamt med några andra åka till bröllopet. Det är 42 C varmt och jag har fått låna en jättefin klänning som kletar sig fast mot kroppen i hettan. Bröllopet hålls i en hyrd lokal, eller en stor trädgård med en fin uteplats där det är uppdukat med vita dukar och massa fint porslin. Alla samlas under några träd som ger lite skugga och en varm vind envist fläktar och värmer en, ännu mer. Det känns som när man öppnar ugnen och böjer sig för snabbt för att ta ut en kaka. De delar som tur var ut vattenflaskor, med dock ljummet vatten. Och så börjar det! Väntan! det är låååång väntan på dessa bröllop tydligen. Först ska vi vänta på att brudparet kommer... sen när de har inför oss alla, så ska de gå runt och fotograferas och vi får vänta. Allting tar jättelång tid, men det är bra för att jag ska vänja mig.
Brudparet är jättefina och hon har en supersnygg klänning på sig. Allting är väldigt lyxigt och påkostat. Till slut får vi sätta oss till bords. Jag har ganska svårt att få någon mat, jag har lite svårt att ta mig fram helt enkelt, har fortfarande inte fått kläm på kösystemet här :)
Hela bröllopet känns mycket amerikanskt enligt mitt tycke. Jag har nämligen bara varit på två bröllop tidigare - ett vietnamesiskt och ett amerikanskt. De gifte sig ute i trädgården, hon förs fram av sin pappa,
dock ingen musik. Ingen präst heller, det är borgerligt - brudgummen är muslim och bruden är katolik. Senare skär de tårtan, och den högsta biten fryses in, för att de ska äta den på deras 1-årsdag.
Men jag får dock veta av släktingar till brudgummen att bröllopet startade redan dagen innan, den traditionella delen. Dagen innan bröllopet kommer brudgummen tillsammans med sina föräldrar (och säkert flera släktingar) hem till brudens föräldrar m.f.l. för att ge gåvor till brudens familj. Det är flera traditionella gåvor, såsom en capulana (traditionellt tygstycke som kvinnorna bär) och sandaler. Brudgummen har helst
med sig gåvor till hela släkten. Nuförtiden har detta också utvecklats tack vare kommersialismen, så nu gör vissa familjer långa listor på vad de "kräver" av brudgummens familj. Min vän menar att de utnyttjar
situationen, och ibland när brudgummen inte haft råd med "bolonsa" (gåvor) så blir hans släkt aldrig välkommen till den nya släkten. Hon påpekar också att det är som att brudgummen "köper" sin fru. Sedan när gåvoceremonin är avklarad hemma hos brudens familj, så går familjerna hem till brudgummen och där "ger" sin dotter till den nya familjen. Ni hör att detta är skapat i en patriarkal struktur! Har vi inte nåt sånt i Sverige också, brudkista?
Det är öppen bar på festen, man ska äta och dricka till man storknar säger mina bordsdamer! Dock är det nåt skummt med baren, det verkar vara väldigt svårt sen iallafall att få ut någonting från den. Och vinet serveras först långt efter vi har ätit upp.
Bröllopet är annars som vilken fest som helst, jätteglada människor som äter och dricker och dansar. Gud, vad vi dansar!! Jätte roligt! Alla släpper verkligen loss, och alla är så extremt duktiga på att dansa och
vill visa upp sig. Det skulle vara jättekul om de började med "Do you think you can dance?" här, de skulle nog få några otroliga dansare. (Jag har dock en liten hypotes, desto fattigare - desto mer troligt att
du är en riktigt duktig dansare. Jag vet inte vart sambandet ligger i dock, bör undersökas.)
Det är jättekul på festen men tillsist säger toastmasterna att brudparet måste åka, för att kunna hinna med planet imorgon. De dansas ut från festen! Vi andra fortsätter ett tag till, men sen sticker vi hem. Släkten ska fortsätta festa dagen efter, men då i en mindre skara. De ska i princip äta upp all överbliven mat.
Efter denna fest känner jag att jag måste vidga mina perspektiv och definitioner. När jag skulle på festen, så sa min vän till mig att vi skulle långt ut på landet för bröllop. Jag som tidigare har rest runt ute på landsbygden i norra mocambique, föreställde mig genast något väldigt traditionellt mellan hyddor och lägereldar. Därav fick jag låna en klänning av min kompis - det jag hade var inte fint nog. "Du ser ju ut som att du ska till stranden!" hehe.. Ja, jag tänkte nog inte efter riktigt. Min vän som bjudit mig på festen jobbar ju på en svensk biståndsorganisation, och har en därmed en formell anställning. Även om jag inte tycker att hon är särskilt rik, utan snarare får vända på pengarna, så tillhör hon ändå de få mocambiquerna som har en formell anställning.
Bröllopet var ju också väldigt påkostat, och man försäkrade mig om att ALLA mocambiqaner gör så här! För bröllopet ska firas i lyx, även om man inte har något hemma! De som sa detta, har lite dålig koll på
läget känner jag, eller bara vill inte låtsas om den verklighet som finns utanför deras kretsar. Det kanske är enklare så. För även om bröllopet kanske är mer påkostat, än vad familjerna har råd med, så tillhör dessa människor ändå eliten i Mocambique, såsom jag ser det.
Det var inga kändisar där och jag tror inte heller att det var några multimiljonärer, ekonomiskt kanske den flesta på bröllopet har råd med samma saker som en vanlig Svensson familj, eller kanske till och med mindre. Men, här i Mocambique är de ändå elit. De tillhör den bekymmrande lilla skaran av människor som har en formell anställning och kan leva på sin lön. De har bilar, mobiltelefoner, datorer, utbildning, sådant som är mycket långt ifrån vad den stora majoriteten i landet har tillgång till. Det är lätt att börja se sig om kring och tänka, men de har det ju ganska bra här, särskilt de som kan ställa till med såna här bröllop! Men det är viktigt att komma ihåg att dessa människor är en försvinnande minoritet i jämförelse med majoriteten av befolkningen.
I Maputo har ca 45% formella anställning, vilket inte alls återspeglar det nationella läget (10%). Den största delen av mocambiquerna bor på landsbygden, 70%, och de flesta lever under mycket fattiga förhållanden.
Om man bara besöker Maputo, så möter man inte den "vanliga" mocambiquern. Den vanliga mocambiquern finns på landet, lider av undernärning, har väldigt lite eller ingen utbildning och kan endast odla tillräckligt för att mätta sin familj 8 månader om året.
Enligt internationella mått, så kanske inte brudparet tillhör "eliten", men jag tycker nog att i Mocambiqanska mått så gör de definitivt det. Jag påminns om skillnaderna, när jag lämnar festen. Utanför de högra murarna som omger festlokalen står det några vakter med k-pist.
Nu ska jag försöka skriva i "levande" tempo, då jag har fått instruktioner om att det är mer passande i en blogg...
Vi åker till brudgummens hem först, för att gemensamt med några andra åka till bröllopet. Det är 42 C varmt och jag har fått låna en jättefin klänning som kletar sig fast mot kroppen i hettan. Bröllopet hålls i en hyrd lokal, eller en stor trädgård med en fin uteplats där det är uppdukat med vita dukar och massa fint porslin. Alla samlas under några träd som ger lite skugga och en varm vind envist fläktar och värmer en, ännu mer. Det känns som när man öppnar ugnen och böjer sig för snabbt för att ta ut en kaka. De delar som tur var ut vattenflaskor, med dock ljummet vatten. Och så börjar det! Väntan! det är låååång väntan på dessa bröllop tydligen. Först ska vi vänta på att brudparet kommer... sen när de har inför oss alla, så ska de gå runt och fotograferas och vi får vänta. Allting tar jättelång tid, men det är bra för att jag ska vänja mig.
Brudparet är jättefina och hon har en supersnygg klänning på sig. Allting är väldigt lyxigt och påkostat. Till slut får vi sätta oss till bords. Jag har ganska svårt att få någon mat, jag har lite svårt att ta mig fram helt enkelt, har fortfarande inte fått kläm på kösystemet här :)
Hela bröllopet känns mycket amerikanskt enligt mitt tycke. Jag har nämligen bara varit på två bröllop tidigare - ett vietnamesiskt och ett amerikanskt. De gifte sig ute i trädgården, hon förs fram av sin pappa,
dock ingen musik. Ingen präst heller, det är borgerligt - brudgummen är muslim och bruden är katolik. Senare skär de tårtan, och den högsta biten fryses in, för att de ska äta den på deras 1-årsdag.
Men jag får dock veta av släktingar till brudgummen att bröllopet startade redan dagen innan, den traditionella delen. Dagen innan bröllopet kommer brudgummen tillsammans med sina föräldrar (och säkert flera släktingar) hem till brudens föräldrar m.f.l. för att ge gåvor till brudens familj. Det är flera traditionella gåvor, såsom en capulana (traditionellt tygstycke som kvinnorna bär) och sandaler. Brudgummen har helst
med sig gåvor till hela släkten. Nuförtiden har detta också utvecklats tack vare kommersialismen, så nu gör vissa familjer långa listor på vad de "kräver" av brudgummens familj. Min vän menar att de utnyttjar
situationen, och ibland när brudgummen inte haft råd med "bolonsa" (gåvor) så blir hans släkt aldrig välkommen till den nya släkten. Hon påpekar också att det är som att brudgummen "köper" sin fru. Sedan när gåvoceremonin är avklarad hemma hos brudens familj, så går familjerna hem till brudgummen och där "ger" sin dotter till den nya familjen. Ni hör att detta är skapat i en patriarkal struktur! Har vi inte nåt sånt i Sverige också, brudkista?
Det är öppen bar på festen, man ska äta och dricka till man storknar säger mina bordsdamer! Dock är det nåt skummt med baren, det verkar vara väldigt svårt sen iallafall att få ut någonting från den. Och vinet serveras först långt efter vi har ätit upp.
Bröllopet är annars som vilken fest som helst, jätteglada människor som äter och dricker och dansar. Gud, vad vi dansar!! Jätte roligt! Alla släpper verkligen loss, och alla är så extremt duktiga på att dansa och
vill visa upp sig. Det skulle vara jättekul om de började med "Do you think you can dance?" här, de skulle nog få några otroliga dansare. (Jag har dock en liten hypotes, desto fattigare - desto mer troligt att
du är en riktigt duktig dansare. Jag vet inte vart sambandet ligger i dock, bör undersökas.)
Det är jättekul på festen men tillsist säger toastmasterna att brudparet måste åka, för att kunna hinna med planet imorgon. De dansas ut från festen! Vi andra fortsätter ett tag till, men sen sticker vi hem. Släkten ska fortsätta festa dagen efter, men då i en mindre skara. De ska i princip äta upp all överbliven mat.
Efter denna fest känner jag att jag måste vidga mina perspektiv och definitioner. När jag skulle på festen, så sa min vän till mig att vi skulle långt ut på landet för bröllop. Jag som tidigare har rest runt ute på landsbygden i norra mocambique, föreställde mig genast något väldigt traditionellt mellan hyddor och lägereldar. Därav fick jag låna en klänning av min kompis - det jag hade var inte fint nog. "Du ser ju ut som att du ska till stranden!" hehe.. Ja, jag tänkte nog inte efter riktigt. Min vän som bjudit mig på festen jobbar ju på en svensk biståndsorganisation, och har en därmed en formell anställning. Även om jag inte tycker att hon är särskilt rik, utan snarare får vända på pengarna, så tillhör hon ändå de få mocambiquerna som har en formell anställning.
Bröllopet var ju också väldigt påkostat, och man försäkrade mig om att ALLA mocambiqaner gör så här! För bröllopet ska firas i lyx, även om man inte har något hemma! De som sa detta, har lite dålig koll på
läget känner jag, eller bara vill inte låtsas om den verklighet som finns utanför deras kretsar. Det kanske är enklare så. För även om bröllopet kanske är mer påkostat, än vad familjerna har råd med, så tillhör dessa människor ändå eliten i Mocambique, såsom jag ser det.
Det var inga kändisar där och jag tror inte heller att det var några multimiljonärer, ekonomiskt kanske den flesta på bröllopet har råd med samma saker som en vanlig Svensson familj, eller kanske till och med mindre. Men, här i Mocambique är de ändå elit. De tillhör den bekymmrande lilla skaran av människor som har en formell anställning och kan leva på sin lön. De har bilar, mobiltelefoner, datorer, utbildning, sådant som är mycket långt ifrån vad den stora majoriteten i landet har tillgång till. Det är lätt att börja se sig om kring och tänka, men de har det ju ganska bra här, särskilt de som kan ställa till med såna här bröllop! Men det är viktigt att komma ihåg att dessa människor är en försvinnande minoritet i jämförelse med majoriteten av befolkningen.
I Maputo har ca 45% formella anställning, vilket inte alls återspeglar det nationella läget (10%). Den största delen av mocambiquerna bor på landsbygden, 70%, och de flesta lever under mycket fattiga förhållanden.
Om man bara besöker Maputo, så möter man inte den "vanliga" mocambiquern. Den vanliga mocambiquern finns på landet, lider av undernärning, har väldigt lite eller ingen utbildning och kan endast odla tillräckligt för att mätta sin familj 8 månader om året.
Enligt internationella mått, så kanske inte brudparet tillhör "eliten", men jag tycker nog att i Mocambiqanska mått så gör de definitivt det. Jag påminns om skillnaderna, när jag lämnar festen. Utanför de högra murarna som omger festlokalen står det några vakter med k-pist.
onsdag 9 oktober 2013
andra dagen
Idag är andra dagen på min praktik på Oram. Idag kom jag lite försent.. för att komma i takt med mina kollegor. Igår var jag nämligen först på plats kl 7.30, då de sa att vi började! Men de andra kom först vid klockan 8.30.
Min handledare har dock fortfarande inte kommit och nu börjar klockan bli 9.. Men annars är det jättebra. De har satt ihop ett mycket ambitiöst praktikantprogram till mig. Jag ska bland annat bygga om deras databas... hehe... jag vet att de sökte någon med datakompetens, helst programmerare, men tyvärr det är inte jag! Men jag känner några programmerare... ;)
Men det känns jättebra, de är intresserade av att jag ska arbeta här och kunna bidra med mina kunskaper inom utveckling med mera. Igår hade de också köpt in lunch, även om de vanligtvis inte äter lunch på jobbet. De kanske äter lite godis under dagen och sen mat på kvällen när de kommer hem. Men igår bjöd de alla på grillad kyckling med pommes frites för min skull :)
Jag bor knappt 5 minuter gångväg från jobbet, så det är jättebra! Enda kruxet är att jag fortfarande inte har fått någon nyckel hem. Men det löser sig förhoppningsvis snart. Sen är det helt enormt mycket kackerlackor i vårt kök. Jag håller på och försöker vänja mig. Det är sååå många bara. De flesta är ganska små, men det är jobbigt att laga mat, då man är rädd att de ska ramla ner i maten. De är inte heller så rädda, bara de riktigt stora springer när man kommer. Jag tänker på min syster Jenny som springer när hon ser EN kackerlacka, tvivlar på att hon ens skulle kunna gå in i vårt kök...
Temperaturen här i Maputo varierar mycket. Idag är det mycket varmt och fuktigt. Vissa dagar är det kallt, och andra nästan extremt varmt. Det är svårt att veta vad man ska ha på sig på morgonen, för temperaturen kan stiga under dagen/eller inte.
Jag köper grönsaker från kvinnor som sitter på gatorna och säljer. De har allt möjligt och lägger grönsakerna i små högar som man köper. De har lite konstiga system, det är inte säkert att om man handlar fler så blir det billigare per styck. Det kan snarare löna sig att köpa två högar med tomater, istället för en stor hög.
Nu kom min handledare. Jag ska fråga vad jag ska göra.
Kram
Min handledare har dock fortfarande inte kommit och nu börjar klockan bli 9.. Men annars är det jättebra. De har satt ihop ett mycket ambitiöst praktikantprogram till mig. Jag ska bland annat bygga om deras databas... hehe... jag vet att de sökte någon med datakompetens, helst programmerare, men tyvärr det är inte jag! Men jag känner några programmerare... ;)
Men det känns jättebra, de är intresserade av att jag ska arbeta här och kunna bidra med mina kunskaper inom utveckling med mera. Igår hade de också köpt in lunch, även om de vanligtvis inte äter lunch på jobbet. De kanske äter lite godis under dagen och sen mat på kvällen när de kommer hem. Men igår bjöd de alla på grillad kyckling med pommes frites för min skull :)
Jag bor knappt 5 minuter gångväg från jobbet, så det är jättebra! Enda kruxet är att jag fortfarande inte har fått någon nyckel hem. Men det löser sig förhoppningsvis snart. Sen är det helt enormt mycket kackerlackor i vårt kök. Jag håller på och försöker vänja mig. Det är sååå många bara. De flesta är ganska små, men det är jobbigt att laga mat, då man är rädd att de ska ramla ner i maten. De är inte heller så rädda, bara de riktigt stora springer när man kommer. Jag tänker på min syster Jenny som springer när hon ser EN kackerlacka, tvivlar på att hon ens skulle kunna gå in i vårt kök...
Temperaturen här i Maputo varierar mycket. Idag är det mycket varmt och fuktigt. Vissa dagar är det kallt, och andra nästan extremt varmt. Det är svårt att veta vad man ska ha på sig på morgonen, för temperaturen kan stiga under dagen/eller inte.
Jag köper grönsaker från kvinnor som sitter på gatorna och säljer. De har allt möjligt och lägger grönsakerna i små högar som man köper. De har lite konstiga system, det är inte säkert att om man handlar fler så blir det billigare per styck. Det kan snarare löna sig att köpa två högar med tomater, istället för en stor hög.
Nu kom min handledare. Jag ska fråga vad jag ska göra.
Kram
tisdag 8 oktober 2013
Imorgon börjar det... ( igen)
Imorgon ska jag till ORAM där jag ska göra praktik! Jihuuu!! Äntligen ska jag få börja komma igång med det jag kom hit för! Jag ska jobba med bönders rättigheter till mark, och det ska bli så spännande.
Idag gick jag och Diamantino (som är vd på We Effect) till ORAM och presenterade mig. De var jättetrevliga! Jag tror säkert jag kommer att trivas bra! En stor anledning som det känns så, är att det påminner om hemma! Det var sex kvinnor och bara två män!! Samma könsfördelning som vi har på min arbetsplats i Sverige ;)
De var supertrevliga, hade ordnat med fika och allt möjligt för vårt besök. Det är en kvinna som är vd för organisationen, men hon var på semester. Den enda killen som jobbar administrativt ( den andra är chaufför / logistiker) ska vara min handledare, och jag var ute och tog en öl med honom för två veckor sedan, och han är jättetrevlig :)
Känns superbra med nytt boende och att jag ska få komma igång imorgon! Nu klockan fem ska jag på danslektion i kizumba, som är superkul och sen ska jag försöka hitta till mitt nya hem!! spännande :)
Idag gick jag och Diamantino (som är vd på We Effect) till ORAM och presenterade mig. De var jättetrevliga! Jag tror säkert jag kommer att trivas bra! En stor anledning som det känns så, är att det påminner om hemma! Det var sex kvinnor och bara två män!! Samma könsfördelning som vi har på min arbetsplats i Sverige ;)
De var supertrevliga, hade ordnat med fika och allt möjligt för vårt besök. Det är en kvinna som är vd för organisationen, men hon var på semester. Den enda killen som jobbar administrativt ( den andra är chaufför / logistiker) ska vara min handledare, och jag var ute och tog en öl med honom för två veckor sedan, och han är jättetrevlig :)
Känns superbra med nytt boende och att jag ska få komma igång imorgon! Nu klockan fem ska jag på danslektion i kizumba, som är superkul och sen ska jag försöka hitta till mitt nya hem!! spännande :)
måndag 7 oktober 2013
Nytt boende
Idag har jag varit och tittat på ett rum i närheten av kontoret. Perfekt! Jag flyttar förhoppningsvis dit imorgon :) Allt verkar ordna sig till slut. Det är genom en svensk tjej som tidigare gjort praktik för We Effect, och hon kommer också att bo där, samt tjejen som äger lägenheten, som jag nyss har träffat. Hon är mocambiquer och jätte trevlig. Det ska bli så kul. Saker och ting löser sig... :)
söndag 6 oktober 2013
Nunnorna vid klostret São José
I två veckor har vi bott i klostret São João och nu börjar det få lite effekt ;) Imorse steg jag och Elin upp tidigt för att vara med på söndagsmässan kl 7. Det är nunnorna som direkt har påverkat oss till att gå på mässan, men jag måste säga att jag verkligen uppskattar det. Det känns kul att få vara med i ett sammanhang som många Moçambiquer också deltar i.
Jag är inte särskilt religiös av mig, men är det några som kan få mig att bli det är det dessa fantastiska kvinnor. De är otroligt sympatiska, snälla och omhändertagande, vi känner oss så älskade här. De visar en otrolig kärlek för alla, om kanske ibland med viss bestämdhet ;) De gör ett enormt jobb i området där klostret ligger. Det är ett mycket fattigt område och nunnorna arbetar oavbrutet för att påverka till det bättre. De tar hand om skolan som ligger där och undervisar och söker stöd utifrån. De har ett barnhem, där det just nu bor ca 80 föräldralösa barn i åldrarna 3 - 19 år. Varje dag serverar de skolmat till de fattiga barnen som bor i området. Det var ett problem i skolan att barnen rymde från lektionerna för att de var hungriga, så därför började nunnorna servera mat till dem under dagen. De är bara 12 nunnor, när man ser allt arbete det utför kan man tro att de var många fler.
Klostret har en stor trädgård där de odlar mat; sallad, potatis, kassava (mandioka), vitkål, blomkål, haricorts vertes m m ... de har också en vacker trädgård med blommor som är som en stilla oas i annars rättså smutsig och högljudd stad. Nunnorna har djur som de föder upp, främst till mat tror jag. Kaniner, ankor, höns, getter och hundar, fast dom äter dom nog inte. De säljer höns till folk från området.
Mmmmm... min brorsa och pappa skulle vara avundsjuka på mig om de visste!! Nunnorna lagar mat till oss när vi äter här, vi har inget kök! De lagar fantastisk mat! Jättegott, alltid minst trerätters.
Soppa, bönor, ris, pasta, kokta grönsaker direkt från trädgården. Fisk, kyckling, kanin och anka har vi säkert ätit. Det hittills godaste var en kyckling i jordnötssås... mmmm.
Nunnorna är väldigt moderna, om du frågar ena vart den andra är, så tar de genast fram mobilen och ringer! På klostret har de trådlöst internet och de har hjälpt oss att köpa modem och installera dom. De är mycket allmänbildade, en av de äldre nunnorna berättade för mig att hon följer tyska, franska och italienska nyheter - dagligen.
De flesta nunnor är mocambikaner och jag tycker mig se (trots att jag inte känner till katolicismen sådär jätteväl) att deras religösitet är mycket influerad av kulturen här (såklart!). De är inte alls särskilt dömmande eller stränga, de pratar mycket vid matbordet och dricker vin. När vi firade deras San Fransisco, spelade några upp en sketch och vi skålade i champange! Visst de vill att vi ska vara inne innan klockan 21, men ett kloster måste väl ha regler.
Nunnorna är dessutom jätteroliga! Skrattar nästan hela tiden.. i början förstod jag inte riktigt... men nu har jag förstått att de är fulla av guds glädje! Nja, jag vet inte men, men väldigt glada och fnittrande är de nästan hela tiden :)
Jag är inte särskilt religiös av mig, men är det några som kan få mig att bli det är det dessa fantastiska kvinnor. De är otroligt sympatiska, snälla och omhändertagande, vi känner oss så älskade här. De visar en otrolig kärlek för alla, om kanske ibland med viss bestämdhet ;) De gör ett enormt jobb i området där klostret ligger. Det är ett mycket fattigt område och nunnorna arbetar oavbrutet för att påverka till det bättre. De tar hand om skolan som ligger där och undervisar och söker stöd utifrån. De har ett barnhem, där det just nu bor ca 80 föräldralösa barn i åldrarna 3 - 19 år. Varje dag serverar de skolmat till de fattiga barnen som bor i området. Det var ett problem i skolan att barnen rymde från lektionerna för att de var hungriga, så därför började nunnorna servera mat till dem under dagen. De är bara 12 nunnor, när man ser allt arbete det utför kan man tro att de var många fler.
Klostret har en stor trädgård där de odlar mat; sallad, potatis, kassava (mandioka), vitkål, blomkål, haricorts vertes m m ... de har också en vacker trädgård med blommor som är som en stilla oas i annars rättså smutsig och högljudd stad. Nunnorna har djur som de föder upp, främst till mat tror jag. Kaniner, ankor, höns, getter och hundar, fast dom äter dom nog inte. De säljer höns till folk från området.
Mmmmm... min brorsa och pappa skulle vara avundsjuka på mig om de visste!! Nunnorna lagar mat till oss när vi äter här, vi har inget kök! De lagar fantastisk mat! Jättegott, alltid minst trerätters.
Soppa, bönor, ris, pasta, kokta grönsaker direkt från trädgården. Fisk, kyckling, kanin och anka har vi säkert ätit. Det hittills godaste var en kyckling i jordnötssås... mmmm.
Nunnorna är väldigt moderna, om du frågar ena vart den andra är, så tar de genast fram mobilen och ringer! På klostret har de trådlöst internet och de har hjälpt oss att köpa modem och installera dom. De är mycket allmänbildade, en av de äldre nunnorna berättade för mig att hon följer tyska, franska och italienska nyheter - dagligen.
De flesta nunnor är mocambikaner och jag tycker mig se (trots att jag inte känner till katolicismen sådär jätteväl) att deras religösitet är mycket influerad av kulturen här (såklart!). De är inte alls särskilt dömmande eller stränga, de pratar mycket vid matbordet och dricker vin. När vi firade deras San Fransisco, spelade några upp en sketch och vi skålade i champange! Visst de vill att vi ska vara inne innan klockan 21, men ett kloster måste väl ha regler.
Nunnorna är dessutom jätteroliga! Skrattar nästan hela tiden.. i början förstod jag inte riktigt... men nu har jag förstått att de är fulla av guds glädje! Nja, jag vet inte men, men väldigt glada och fnittrande är de nästan hela tiden :)
Jag hoppas att när jag kommer hem till Sverige, att jag ska kunna ge något tillbaka. De har verkligen gett mig så mycket.
Deus abençoe nosso amor
fredag 4 oktober 2013
min fredsdag
Jag och Elin hade en underbar fredsdag. På morgonen åkte vi till vår vän Ana Paula och tillsammans med henne och hennes dotter åkte vi till stranden här i Maputo. Det var helt super. Jättevacker strand, på morgonen lågvatten så man kunde gå långt ut och sedan på eftermiddagen blev det flod och ännu vackrare.
Vi åt en grillad kyckling på stranden och njöt i solen.
Det var också första dagen som vi utnyttjat lokaltrafiken, så kallade chapas. Det är minibussar där man klämmer ihop sig som packade sillar och betalar endast 10 MT för resan. Det var jättekul och inte alls så obehagligt som många Moçambiquier (Elin har kollat upp det! Det heter så!) har beskrivit det. Jag har ju tidigare åkt med sådana här chapas i norra Mocambique år 2008, och då måste jag säga att dessa i Maputo är det mycket högre standard på, framförallt tog de inte in lika många passagerare. I Nampula räknade jag en gång till 35 personer… igår tror jag vi var ca 18 personer som mest (chauffören inräknad). Man sitter fyra på varje rad och visst är det trångt, men det går!
På kvällen så blev vi inbjudna på middag till nunnorna. Det var jätte kul. De hade dukat upp för fest, med buffe och allt! Jättefint! Jag känner mig verkligen hedrad att få vara med vid deras högtid. De firar San Fransisco, något helgon, och samtidigt firar dom att Mocambique haft fred i 21 år.
Vi var uppe tidigt (kl 6) imorse för att vara med på mässan. Det var jättefint. Nunnorna sjunger så vackert, och framförallt blev de så glada att vi kom. De spelade djembe också i kapellet.
Imorgon ska vi gå till kyrkan för mässa kl 7. Irma Cecilia sa att det var mer drag då, så vi borde gå då! :) Så jag måste gå och lägga mig nu så att jag orkar imorgon.
Godnatt
Vi åt en grillad kyckling på stranden och njöt i solen.
Det var också första dagen som vi utnyttjat lokaltrafiken, så kallade chapas. Det är minibussar där man klämmer ihop sig som packade sillar och betalar endast 10 MT för resan. Det var jättekul och inte alls så obehagligt som många Moçambiquier (Elin har kollat upp det! Det heter så!) har beskrivit det. Jag har ju tidigare åkt med sådana här chapas i norra Mocambique år 2008, och då måste jag säga att dessa i Maputo är det mycket högre standard på, framförallt tog de inte in lika många passagerare. I Nampula räknade jag en gång till 35 personer… igår tror jag vi var ca 18 personer som mest (chauffören inräknad). Man sitter fyra på varje rad och visst är det trångt, men det går!
På kvällen så blev vi inbjudna på middag till nunnorna. Det var jätte kul. De hade dukat upp för fest, med buffe och allt! Jättefint! Jag känner mig verkligen hedrad att få vara med vid deras högtid. De firar San Fransisco, något helgon, och samtidigt firar dom att Mocambique haft fred i 21 år.
Vi var uppe tidigt (kl 6) imorse för att vara med på mässan. Det var jättefint. Nunnorna sjunger så vackert, och framförallt blev de så glada att vi kom. De spelade djembe också i kapellet.
Imorgon ska vi gå till kyrkan för mässa kl 7. Irma Cecilia sa att det var mer drag då, så vi borde gå då! :) Så jag måste gå och lägga mig nu så att jag orkar imorgon.
Godnatt
Fred-dag
Igår är det fredag och helgdag här i Mocambique, det är ”fredsdagen” eller ”dia da Paz” som man firar den 4 oktober. 21 år av fred. Det är svårt att förstå när man kommer från ett land som inte har haft krig på över hundra år. De flesta som jag pratar med har egna erfarenheter från kriget. Men det är inte något jag har varit särskilt medveten om eller tänkt på. Tyvärr kan man inte längre säga att landet är helt i fred i dag. I april i år så blossade det upp stridigheter mellan Renamo och Frelimo, och det var första gången på då nästa 21 år.
Inbördeskriget varade 16 år, år 1986 till år 1992. Mocambique fick många interna flyktingar, men det var också många som flydde till Zimbabwe och Sydafrika från Mocambique. Kriget fördrev människor från deras byar och deras odlingsmarker, vilket sedan ledde till stor svält i landet. Människor hade inte hunnit
odla och kunde därför inte skörda – och därmed fanns det ingen mat. Dessutom kom det flera år av torka som förvärrade situationen för de redan fattiga bönderna. Många menar att kriget som utkämpades i Mocambique var helt styrt utifrån, av neoliberala (USA) och kommunistiska krafter (Ryssland) som inte ville utkämpa ett krig på sina egna territorier. Det var under kalla kriget, och påminner om den situation som många f.d. kolonier upplevde.
Renamo är en rebellgrupp som utkämpade ett våldsamt krig mot den sittande regeringen Frelimo. Renamo stöttades utifrån av boerna i Sydafrika, den vita eliten i Zimbabwe samt CIA. Frelimo fick stöd av kommunistiska och socialistiska regeringar, däribland Sverige.
Men idag är situationen annorlunda. Landet har haft 21 år av fred, men just i år så uppstod alltså nya stridigheter i Mocambique. Följande är den förklaring som jag har fått av en insatt person, men som sagt det är EN vinkel. Enligt honom så har Renamos ledare, blivit förbannad på valprocessen i Mocambique och menar att den är orättvist uppbyggd. Det kommer hållas presidentval nästa år och inför det har han krav om att man ska förändra processen.
Frelimo kontrollerar i princip hela valprocessen och den genomsyras av korruption och valfusk. Renamos ledare hotade med att ta till våld om den inte ändrades, och nu har de tyvärr gjort det. De har lämnat parlamentet och mobiliserat sig i mittan av landet, där Renamo har sitt starkaste säte, någonstans i mitten
av landet och där genomförde Renamos militär(som de tydligen behållit sedan kriget) ett terrorist dåd och dödade civila människor. För att passera det området idag måste man åka med militärkonvoj. (Nej, mamma jag ska inte åka dit!)
Jag tycker att det är hemskt att Renamo har nu efter 21 år tagit till våld för att försöka nå sina syften, men jag måste medge att jag har viss förståelse för det. Sedan inbördeskriget har Frelimo suttit vid makten och Renamo som opposition. Vid det första valet år 1994 så valdes Frelimo med liten marginal (det är inte ens säkert att de var de rättmätiga vinnarna av det första valet) och sedan dess har de kammat hem segern varje gång. Frelimo gynnar sina egna och jag har själv sett att byar där Frelimo har lågt stöd inte får någon hjälp från partiet. För att inom staten befordras måste du rösta på Frelimo. Det är inte enligt konstitutionen men i praktiken. Staten är ENORMT korrupt och det är självklart att det pågår valfusk. Människor röstar inte heller på något partiprogram, det har snarare att göra med om var man är född eller vem som kommer att hjälpa dig. Om Frelimo vunnit år efter år, så kanske man röstar på dem för att kunna få något. Partierna har heller inte något partiprogram som man röstar på, de lovar i princip samma saker – den som kommer till makten kan infria löftena (Frelimo). Personligen tror jag inte Renamo är så mycket bättre än Frelimo, men kanske ett maktskifte skulle kunna leda till lite bredare fördelning i alla fall av resurserna (en elit får dela med sig till en annan…).
Det är lätt att tro att det är på grund av den senaste utvecklingen som stridigheterna blossar upp igen. Det har gjorts stora fyndigheter av naturgas utanför Mocambiques kust och nu vill alla ha en del av kakan. Den sittande presidenten, Guebuza, (som under sin ämbetsperiod har gjort sig själv till en av de rikaste affärsmännen i Mocambique) gör allt för att kunna utse sin efterträdare. Samtidigt finns det andra krafter, även inom Frelimo, som vill att andra ska komma till makten. Det är en väldigt spännande tid i Mocambique just nu, med hög ekonomisk aktivitet och politiska spänningar.
Inbördeskriget varade 16 år, år 1986 till år 1992. Mocambique fick många interna flyktingar, men det var också många som flydde till Zimbabwe och Sydafrika från Mocambique. Kriget fördrev människor från deras byar och deras odlingsmarker, vilket sedan ledde till stor svält i landet. Människor hade inte hunnit
odla och kunde därför inte skörda – och därmed fanns det ingen mat. Dessutom kom det flera år av torka som förvärrade situationen för de redan fattiga bönderna. Många menar att kriget som utkämpades i Mocambique var helt styrt utifrån, av neoliberala (USA) och kommunistiska krafter (Ryssland) som inte ville utkämpa ett krig på sina egna territorier. Det var under kalla kriget, och påminner om den situation som många f.d. kolonier upplevde.
Renamo är en rebellgrupp som utkämpade ett våldsamt krig mot den sittande regeringen Frelimo. Renamo stöttades utifrån av boerna i Sydafrika, den vita eliten i Zimbabwe samt CIA. Frelimo fick stöd av kommunistiska och socialistiska regeringar, däribland Sverige.
Men idag är situationen annorlunda. Landet har haft 21 år av fred, men just i år så uppstod alltså nya stridigheter i Mocambique. Följande är den förklaring som jag har fått av en insatt person, men som sagt det är EN vinkel. Enligt honom så har Renamos ledare, blivit förbannad på valprocessen i Mocambique och menar att den är orättvist uppbyggd. Det kommer hållas presidentval nästa år och inför det har han krav om att man ska förändra processen.
Frelimo kontrollerar i princip hela valprocessen och den genomsyras av korruption och valfusk. Renamos ledare hotade med att ta till våld om den inte ändrades, och nu har de tyvärr gjort det. De har lämnat parlamentet och mobiliserat sig i mittan av landet, där Renamo har sitt starkaste säte, någonstans i mitten
av landet och där genomförde Renamos militär(som de tydligen behållit sedan kriget) ett terrorist dåd och dödade civila människor. För att passera det området idag måste man åka med militärkonvoj. (Nej, mamma jag ska inte åka dit!)
Jag tycker att det är hemskt att Renamo har nu efter 21 år tagit till våld för att försöka nå sina syften, men jag måste medge att jag har viss förståelse för det. Sedan inbördeskriget har Frelimo suttit vid makten och Renamo som opposition. Vid det första valet år 1994 så valdes Frelimo med liten marginal (det är inte ens säkert att de var de rättmätiga vinnarna av det första valet) och sedan dess har de kammat hem segern varje gång. Frelimo gynnar sina egna och jag har själv sett att byar där Frelimo har lågt stöd inte får någon hjälp från partiet. För att inom staten befordras måste du rösta på Frelimo. Det är inte enligt konstitutionen men i praktiken. Staten är ENORMT korrupt och det är självklart att det pågår valfusk. Människor röstar inte heller på något partiprogram, det har snarare att göra med om var man är född eller vem som kommer att hjälpa dig. Om Frelimo vunnit år efter år, så kanske man röstar på dem för att kunna få något. Partierna har heller inte något partiprogram som man röstar på, de lovar i princip samma saker – den som kommer till makten kan infria löftena (Frelimo). Personligen tror jag inte Renamo är så mycket bättre än Frelimo, men kanske ett maktskifte skulle kunna leda till lite bredare fördelning i alla fall av resurserna (en elit får dela med sig till en annan…).
Det är lätt att tro att det är på grund av den senaste utvecklingen som stridigheterna blossar upp igen. Det har gjorts stora fyndigheter av naturgas utanför Mocambiques kust och nu vill alla ha en del av kakan. Den sittande presidenten, Guebuza, (som under sin ämbetsperiod har gjort sig själv till en av de rikaste affärsmännen i Mocambique) gör allt för att kunna utse sin efterträdare. Samtidigt finns det andra krafter, även inom Frelimo, som vill att andra ska komma till makten. Det är en väldigt spännande tid i Mocambique just nu, med hög ekonomisk aktivitet och politiska spänningar.
torsdag 3 oktober 2013
vacani vacani...
Vacani vacani är de ord jag kommer ihåg från första gången jag var i Mocambique. Det är Macua, ett lokalt språk i norra Mocambique. Det betyder ungefär "little by little" eller lite i taget. Det var ganska talande för hur jag den gången upplevde utvecklingen i Mocambique.
Nu är jag tillbaka. Och nu får jag på nytt lära mig att ha tålamod. Nu är det inte kanske utvecklingen i Mocambique som jag måste ha tålamod med utan min egen utveckling, eller snarare utvecklingen av min praktik.
Sen vi kom hit har jag och Elin fått bo på ett kloster som ligger en bit utanför centrala Maputo. Nunnorna där är helt underbara och jag har tyvärr ännu inte fått möjlighet att se så mycket av deras arbete som jag vill. Men vi kan inte fortsätta bo där. Det ligger långt ifrån kontoren, det är ett farligare område och vi kan inte komma och gå som vi vill. Vår tillvaro blir tyvärr ganska begränsad och kostsam. Därför har vi sedan vi kommit hit försökt hitta ett nytt boende tillsammans med organisationerna, men det är tydligen svårare sagt än gjort. Vi har även varit tvungna att skriva till We Effect för att be om mer pengar, då vi redan spräckt vår budget. Vi får ca 6.800 kr i månaden att leva för och det räcker inte långt i Maputo. Till exempelvis kostar en lunch ute på en enklare restaurang ca 65 kr, som hemma. Vårt boende för närvarande, som de säger är mycket billigt, är 166 kr/dag (inkl. en fralla på morgonen), vårt traktamente är ca 223 kr /dag.
Sedan har jag ännu inte fått komma till den organisation där jag faktiskt ska göra min praktik... första veckan skulle vi vara på We Effect och sedan skulle vi utplaceras på våra organisationer. Suck... jag har träffat en av mina handledare på organisationen där jag ska göra praktik, men jag har fortfarande inte fått börja där. Jag vet faktiskt inte varför. Förra veckan sa de nästa vecka, och denna vecka säger de samma sak... manhana manhana...
Det känns faktiskt inte som att de är så intresserade av att ha en praktikant, man är mer en belastning än en tillgång. Det är inte så kul att känna sig som en belastning, även om We Effect varnade för att det kunde bli så i början. Men om vi ändå hade ett boende så kunde vi ta lite mer egna initiativ till att lära känna staden m.m. Men det är svårt när vi bor så långt bort och vi känner att pengarna vi fått försvinner i taxi kostnader.
Jag måste lära mig att ha tålamod... vacani vacani...
Nu är jag tillbaka. Och nu får jag på nytt lära mig att ha tålamod. Nu är det inte kanske utvecklingen i Mocambique som jag måste ha tålamod med utan min egen utveckling, eller snarare utvecklingen av min praktik.
Sen vi kom hit har jag och Elin fått bo på ett kloster som ligger en bit utanför centrala Maputo. Nunnorna där är helt underbara och jag har tyvärr ännu inte fått möjlighet att se så mycket av deras arbete som jag vill. Men vi kan inte fortsätta bo där. Det ligger långt ifrån kontoren, det är ett farligare område och vi kan inte komma och gå som vi vill. Vår tillvaro blir tyvärr ganska begränsad och kostsam. Därför har vi sedan vi kommit hit försökt hitta ett nytt boende tillsammans med organisationerna, men det är tydligen svårare sagt än gjort. Vi har även varit tvungna att skriva till We Effect för att be om mer pengar, då vi redan spräckt vår budget. Vi får ca 6.800 kr i månaden att leva för och det räcker inte långt i Maputo. Till exempelvis kostar en lunch ute på en enklare restaurang ca 65 kr, som hemma. Vårt boende för närvarande, som de säger är mycket billigt, är 166 kr/dag (inkl. en fralla på morgonen), vårt traktamente är ca 223 kr /dag.
Sedan har jag ännu inte fått komma till den organisation där jag faktiskt ska göra min praktik... första veckan skulle vi vara på We Effect och sedan skulle vi utplaceras på våra organisationer. Suck... jag har träffat en av mina handledare på organisationen där jag ska göra praktik, men jag har fortfarande inte fått börja där. Jag vet faktiskt inte varför. Förra veckan sa de nästa vecka, och denna vecka säger de samma sak... manhana manhana...
Det känns faktiskt inte som att de är så intresserade av att ha en praktikant, man är mer en belastning än en tillgång. Det är inte så kul att känna sig som en belastning, även om We Effect varnade för att det kunde bli så i början. Men om vi ändå hade ett boende så kunde vi ta lite mer egna initiativ till att lära känna staden m.m. Men det är svårt när vi bor så långt bort och vi känner att pengarna vi fått försvinner i taxi kostnader.
Jag måste lära mig att ha tålamod... vacani vacani...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)