JA! Vi säger JA!

I Mocambique är det väldigt viktigt att vara trevlig, som jag tidigare har berättat. Alla är oerhört sympatiska, det är väldigt trevligt att vara gäst här. Alla vill hjälpa en och de har alltid möjlighet att göra det om du frågar dem. De svarar alltid JA. 

Det är bara när du upptäcker att detta "ja" inte var ett riktigt "ja" som det börjar bli jobbigt... När man ska jobba tillsammans och genomföra projekt och alla säger ja, men det egentligen betyder nej. Jag tror inte att de kan säga NEJ. Har hittills inte hört någon säga NEJ. Det är alltid JA. 

Om du frågar efter vägen så vill hen hjälpa dig och förklarar därför vägen, helt fel ibland, för hen vill inte säga nej... 

Jag frågade om min organisation kunde ställa upp och skicka en inbjudan till min pojkvän som ska komma hit, han behövde en inbjudan för att få visum. "ja självklart" svarade min kollega, inga problem! Efter att väntat ett par dagar så försökte jag säga att jag behöver det här brevet nu, för han behöver söka om visum. "Ja, inga problem". Inget hände. Jag gick till min chef och frågade henne, "JA, inga problem". Inget hände. 

När jag till sist verkligen pushade för att jag behövde brevet samma dag, så började de springa omkring och prata vilt med varandra och lämna mig utanför. Till sist fick jag ett papper som var ett intyg om att jag gör praktik hos dem. Jag fick aldrig någon inbjudan, detta "JA" var tydligen ett "NEJ".

Vänner som jag har här har sagt att man måste lyssna noga, man kan höra ibland när de säger JA att det egentligen är NEJ. Hm... jag ska försöka... 

Jag ville sitta kvar en stund på kontoret igår för att använda internet efter vi slutat. Min kollega sa till mig att det var dags att avsluta dagens arbete. Jag frågade om det var ok att jag satt kvar och stängde efter mig när jag gick (jag har gjort det tidigare), "Ja, ja , inga problem". Han gick ut i köket. Efter några minuter så kom han tillbaka och frågade hur länge jag tänkt vara kvar. Igen förklarade jag att jag ville stanna kvar en stund och jag kan stänga dörren efter mig när jag går, jag frågade om det var ok eller om han ville att jag skulle gå nu med honom? "Ja, helt ok, inga problem". Han stod kvar i dörröppningen och tittade på mig... jag förstod! Plockade ihop mina saker och vi gick tillsammans! Äntligen känns det som jag har förstått lite grann när ett ja är ett nej... 

Ja, ja... det är ju mycket bättre att de alltid säger JA än NEJ! :)