Fredag -utgång!

Idag på kontoret bjöd Ana Paula (som jobbar på We Effect) med oss att gå u
och dansa! Vad kul!! Jag och Elin jublade genast av glädje! Vi träffas hemma hos Ana Paula klockan 21 på kvällen. Efter
varsin redbull med lite whisky så drar vi ut, påminner mycket om hemma. Vi får skjuts av Ana Paulas brorson som följer med som manligt förkläde. vi åker till en krog, som redan när man åker in till den, begär viss betalning för
att köra in med bilen. Väl inne på stället är det nytt inträde, 200MT ca 45kr. Lokalen ser ut som en större restaurang med ett litet dansgolv i mitten. Det är ganska få men glada besökare. Hela natten dansar vi till en
blandning av latinska och afrikanska toner. Typ musik för en lite äldre publik som gillar pardans. Jag måste medge att jag har svårt att röra mig i takt, behöver lite mer taktfasta beats ;)

vi har jättekul med Ana Paula och hennes tjejkompisar, som är älskar att dansa och att roa sig. De flesta på baren verkar känna varandra sedan tidigare och alla dansar med alla. Nästan, jag vägrar konsekvent
att dansa med någon... jag har svårt för när någon annan ska leda mig ;)

På vägen hem blir vi stoppade av polisen. Typiskt! suckar Ana paula och hennes brorson. Polisen ser mig och Elin sitta i baksätet och ser chansen till en muta! Men Ana Paula förklarar om och om att vi inte har
några pengar eftersom vi kommer direkt från hennes systers bröllop. Vem tar med sig pengar till ett bröllop? Vi har däremot överbliven dryck i bilen från festen. Efter ett tags förhandlande nöjer
sig polisen med en flaska öl. Ana Paula suckar, hon hatar att behöva betala polisen.

Drycken som låg i bilen var ju inte från något bröllop. Ana Paula är ensamstående mamma och på helgerna jobbar hon extra med att sälja alkoholhaltiga drycker i anslutning till någon form av barnunderhållning.
Ana Paula har nog en mycket bra lön jämfört med många andra, men tydligen behöver hon ändå jobba extra för att klara sig.

Delfina och bänkarna

Idag har jag och Elin städat vårat hus! Ja, vi har som ett eget litet hus med två sovrum och matrum. Jättemysigt. Vi har också tvättat lite kläder för hand, som rena amatörer har vi lånat nunnornas tvättstuga och
gissat oss till hur man använder en tvättbräda i sten.

Syster Delfina, den absolut coolaste nunnan, har idag visat oss skolan. Klostret har en skola, även om skolan ska drivas med statliga medel så drivs den i mångt och mycket genom systrarnas ideella arbete. Syster Delfina är en tuff och framåt kvinna som tar varje möjlighet hon får för att propagera för hennes intressen. Hon är också oerhört rolig och ger mig och Elin extremt tydliga riktlinjer att förhålla oss till. Hon visade oss skolan eller som hon säger "a miseria" (= misären). Det är en grundskola med 7 årskurser, vilket är de obligatoriska skolåren i Mocambique. Skolan har totalt ca 1500-1800 elever om året. Eleverna studerar i tre omgångar per dag, för att få plats i de åtta klassrummen. Första gruppen studerar mellan ca kl 6 -10, andra gruppen kl 10-14 och tredje gruppen kl 14-18. Delfina visade oss runt med stor entusiasm "titta på hålen i taken, titta på bänkarna, se vår verklighet!". Bänkarna är sedan skolan grundades, någon gång på 40-talet under koloniseringen. De påminner om de bänkar som jag har sett från mina föräldrars skoltid.

Man har inte underhållit skolan. Bara en gång har skolan rustats upp, år 1998 med hjälp av det spanska kungahuset, den spanska drottningen. Den gången reparerades taket och många bänkar, men man satte nästan inte in något nytt påpekar Delfina, bara reparationer. Det sitter bild av den spanska drottningens besök (1998) inne på kontoret i skolan. Delfina berättar att sedan 1998 har skolan inte fått något mer stöd. Den spanska drottningen var dock på besök i Mocambique, nu i år, men hon besökte inte skolan.

Delfina vill ha nya bänkar till skolan. Det är hennes nya projekt säger hon. Hon undrar om inte jag och Elin kan hjälpa till, känner vi ingen som kan skänka lite pengar eller nya bänkar?

Jag och Elin svarar väl något undvikande, man vill så gärna men vad kan vi göra? Efteråt känner vi oss dock mycket inspirerade till att göra något. Kanske en insamling? Vi har båda sett slöseriet i Sverige, hur kommuner kastar ut fullgoda möbler för att bygga om, ha in nytt! Man blir verkligen frustrerad när man ser verkligheten här. Dock är jag ju väldigt kritisk till välgörenhet. Man vill ju hellre påverka staten i Mocambique till att satsa på skolan, men samtidigt ser man ju barnen som behöver nya bänkar nu!
Ska dom behöva vänta på att de får en välfungerande stat? Hur länge får de då vänta?

Jag har flera idéer om hur jag ska fixa 150 bänkar...

sköna lörda

Vi vaknar hemma hos Ana Paula, hon har redan åkt för att jobba. Jag och Elin konstaterar att hon inte har någon sopkorg och inte heller något toalettpapper hemma (!?), saker som är absolut standard i Sverige.
Annars är det väldigt fint hemma hos Paula, skinnsoffa, tv och dator. Ett litet tvårums-hus. Hon har en stackars liten hund också som lever på innegården, i desperat behov av uppmärksamhet. Hm.. de har nog
en annan syn på husdjur här.

Sedan ringer vi Ivan för att se om han kan hämta oss. Ivan är vår taxi chafför! Så lyxigt med egen chaufför :) Nja, vi får självklart betala honom med de få bidragspengar vi har, men just nu känns det som att det
är värt det. vi hoppas att David kan skicka lite mera pengar! :) Ivan är jättegullig och kör oss runt i Maputo hela förmiddagen i jakt på ett öppet internet café. Tillsist hittar vi det! Jag får en hel halvtimme med
min älskling på skype! åh... saknaden av ens stora kärlek är verkligen tung ibland. Men jag och Elin har i varje fall en toppendag med internet och god mat, och sedan skjutsar Ivan oss hem till vårt kloster!  

Förstå från början.. Kort om Mocambiques historia

Vi har haft lite förberedelsekurs på We Effects kontor. Chefen på We Effects kontor i Maputo heter Diamantino, och namnet som betyder "liten diamant" passar honom mycket väl. Han är en oerhört sympatisk man med stora kunskaper inom biståndet i Mocambique. Han hade en genomgång med oss om Mocambiques historia och lite om vart Mocambique befinner sig idag.

Mocambiques historia

Det var en mycket bra redovisning, som det skulle vart kul om ni alla var med på, men för att redogöra lite kort:

Innan koloniseringen av Mocambique så fanns inte Mocambique. Det fanns flera stora kungariken som sträckte sig genom länderna
Mocambique, Zimbabwe, sydafrika, Botswana m.f.l. När de europeiska länderna delade upp kolonierna emellan sig och ritade upp gränser, år 1884 Berlin, så struntade man totalt i inhemska uppdelningar och delade bara upp afrika utefter vad som var intressant för kolonisatörerna. Portugal fick Mocambique med dess nuvarande gränser. Det är fortfarande så att människor som lever nära gränsen (3km)
mellan till exempelvis Zimbabwe och Mocambique, inte känner någon direkt tillhörighet till det land de bor i. Dessutom kan de röra sig fritt mellan de båda länderna om de lever inom ett område av 3km från gränsen, det är också så att de kanske går i skolan i ena landet och åker till sjukhuset där, beroende på vad som är närmast.  

Det har funnits en stark närvaro i Mocambique från arabiska länderna sen flera hundra år tillbaka, långt innan portugiserna kom. Det är också därför landet heter Mocambique. När Vasco da Gama kom till Mocambique år 1498 så besökte han en ö som ligger i norra Mocambique. Där träffade han en rik arabisk man som han frågade vad landet hette? Mannen förstod inte frågan utan svarade med sitt eget namn "Mussa bin Bique", "aha, Mocambique!" trodde Vasco da Gama som tydligen fått lite vatten i öronen under båtresan.

Under koloniseringen lät Portugal olika stora företag etablera sig i Mocambique för att exploatera landets naturresurser. Mocambique har mycket naturresurser och bördig jord för odling. Under 1800-talet deltog Portugal i "triangel handeln" och tog då människor från Mocambique som man skickade till Brasilien
för att säljas som slavar. Jag har tidigare läst att man uppskattar att ca 1,8 miljoner människor tillfångatogs och skickades som slavar från Mocambique.

Under 50-60-talet blev många f.d. brittiska kolonier fria, genom överlämningar från Storbritannien till eliten (oftast vit) i de nya fria länderna. Inget av portugisiska kolonierna blev fria utan krig. Portugal var mycket beroende av kolonierna och ville inte lämna ifrån sig dem självmant. Genom en frihetsrörelse
som grundades av Mocambicaner som levde i exil i Tanzania blev Moçambique fritt 1974 efter ca 10 år långt krig. Jag har läst om att Portugiserna som flydde från Moçambique i samband med självständigheten förstörde mycket efter sig. De hällde bland annat cement i toaletter och kloaksystem för att förstöra det som byggts upp, Mocambicanerna skulle minsann få börja om från början.

Efter frigörelsen fick Mocambique (liksom många andra nya kolonier) ett socialistiskt styre som stöddes utifrån av kommunistiska (Ryssland, Kuba) och socialistiska stater, däribland Sverige. Landet styrdes av det ledande partiet Frelimo och dess ledare Samora Machel.

Det gick bra i Mocambique de första tio åren. Landet hade trots portugisernas sabotage, en snabb utveckling framåt. Exempelvis så hade man vid självständigheten en myckt låg läskunnighet, ca 20%, men bara fem år senare, år 1980 hade man redan höjt det till 60%. Det värsta är dock att år 2005 var
läskunnigheten bara 5% högre, 65% och det är på grund av vad som hände sedan.

Efter självständigheten utbröt ett inbördeskrig i Mocambique. Liksom många f.d. kolonier utspelades ett krig som var i mångt och mycket styrt från utländska intressen. Det var så kallade "proxy wars" där kommunism (Sovjet) och neoliberalism (USA) krigade mot varandra men i andra stater under kalla kriget.
Frelimo var (och är fortfarande) det styrande partiet i Mocambique och det skapades en opposition (rebellgrupp) RENAMO, som ville ta över makten. Renamo bildades i Zimbabwe och Sydafrika, de hade sina baser där och stöddes av bland annat CIA, den vita eliten i Zimbabwe, apartheidregimen i Sydafrika samt portugiser som förlorat makten i Mocambique och flytt till Sydafrika. Det var en våldsam rebellgrupp som genom våld ville störta sittande regering.

Under 1980 talet blev Mocambique bankrupt, mycket på grund av kriget men också flera år av torka. Samora Machel åkte till USA och besökte Reagan för att be om lån för att kunna bygga upp landet. 1986 så dog Samora Machel genom en flygkrasch och det finns många teorier om att det var en konspiration mellan Soviet, Sydafrika, zimbabwe och ledare inom hans eget parti, Frelimo.  

1987 fick Mocambique lån av världsbanken och IMF för att kunna bygga upp landet. Lån med krav. Krav om att minska staten och liberlisera marknaden, så kallade Structural Adjustment Programs, (SAPs). Man var tvungna att privatisera nästan alla statliga företag (bland annat cashew sektorn blev helt privatiserad), ta bort tullar och subventioner. För att kunna hålla kraven och få fortsatta lån så var man tvungna att skära ned på skola, sjukvård och alla former av statligt stöd till medborgarna. Läskunnigheten sjönk och fattigdomen ökade. SAPsen var främst designade för att skapa makroeknomisk stabilitet efter oljekrisen på 80-talet. Målet för de låntagande länderna blev att hålla inflationen nere, ca 1-2% och skapa makroekonomisk stabilitet.

Inbördeskriget tog slut år 1992 (föga förvånanade efter att Berlin muren fallit). Efter 16 år av inbördeskrig hade mycket förstörts, många interna flyktingar och fattigdomen förvärrats. Mocambique var skuldsatt, ca 6 billioner dollar hade landet i skuld. Efter hård kritik och lobbying från det civila samhället i västvärlden (Seattle 1998) var världsbanken och IMF tvungna att ändra reglerna för lånen till de f.d. kolonierna. Kraven mjukades upp lite och de mest skuldsatta länderna fick ingå i något som heter HIPC, heavily indebted poor countries, för att få skuldsanering. Mocambique är ett av de länderna som ingår i HIPC och dess skulder minskades med 80%. SAPs ersattes med något som heter PRSP, Poverty Reduction Strategy Papers, som är landets egna strategi för att minska fattigdomen samtidigt som man ska nå ekonomisk stabilitet i landet. Det är dessa strategier som används idag av Mocambique samt många andra skuldsatta fattiga länder.
Landet får nu designa sin egen fattigdomsstrategi, men den är ändå (nästan) helt styrd utifrån långivarnas krav (USA, EU) om vad som ska prioriteras och inte. PRSP eller PARPA som det heter i Mocambique prioriterar främst infrastruktur som byggs upp av utländska företag och exempelvis lärares löner hålls nere. Jordbruket, som är det de flesta mocambikaner lever av, har aldrig fått något stöd att utvecklas.

Det är en ganska negativ bild av lån/bistånd som man ser här i Mocambique. Efter mitt förra besök här förlorade jag förtroendet för biståndssektorn. Ja, för dessa lån är detsamma som biståndet.
Skuldsanering görs genom bistånd. Mocambiques historia är inte alls unik, den är snarare ett väldigt klart exempel på vad som hänt i de förre detta kolonierna, både i Afrika och Sydamerika. Sverige har
gett och ger fortfarande Mocambique mycket bistånd. Det är det land som får mest bistånd från Sverige, efter Tanzania och Afghanistan, ca 750 miljoner per år. Sverige är Mocambiques sjätte största biståndsgivare.

Sidas samarbetsstrategi för utvecklingssamarbetet i Mocambique som skrevs år 2008 är väldigt kort. Det är en samarbetsstrategi på 21 sidor för 750 miljoner(!) Som svensk skattebetalare skulle jag vilja ha mer information. Jag kan dock rekommendera att läsa den, då den har intressanta fakta om fattigdomen i Mocambique och Sveriges insatser, men den ska dock läsas med ett kritiskt öga.

Sidas samarbetsstrategi för utvecklingen i Moçambique

I den går det bland annat att läsa att:

"Biståndet har bidragit till en hög och relativt jämnt fördelad ekonomisk tillväxt sedan mitten av 1990-talet, vilket resulterat i en minskning av den absoluta fattigdomen med närmare 20 procent. Resultaten från det svenska biståndet är överlag positiva, i synnerhet avseende reformstöden inom demokratisk samhällsstyrning, energi, vägar, stödet till Niassa-provinsen och budgetstöd för fattigdomsminskning."

Att den absoluta fattigdomen har minskat med 20% sedan 90-talet är inte framgång enligt min åsikt, snarare ett stort misslyckande. Fram till år 1992 pågick ett inbördeskrig i Mocambique! Med tanke på allt bistånd som landet har mottagit sedan dess och att den ABSOLUTA fattigdomen minskat med bara 20% fram till år 2008, det vill säga 18 år, är det pinsamt att presentera det som en framgång.

Särskilt stödjer Sverige en fattig provins i norra Mocambique, Niassa. Där stöttar man särskilt utvecklingen av infrastruktur och ett fungerande näringsliv. Hm.. varför? Kan man ju undra.
Det står inte så mycket mer i rapporten, men under "relationer med Sverige" kan man läsa att några svenska skogsföretag är etablerade i Niassa. Vad är Sveriges stösta exportvara? Undra
vilket land som tjänar mest på Sveriges bistånd till Niassa -Mocambique eller Sverige? Jag planerar att undersöka Niassa och Sveriges satsningar där lite närmare under de nästkommande fem månaderna!

Det som jag fann absolut mest intressant under Diamantinos genomgång av Mocambiques historia var det som hänt de senaste 5 åren. Det som hänt mellan den tidpunkt då jag besökte Mocambique år 2008 och nu. För det har uppenbarligen hänt saker.

Enligt Diamantino har det hänt mer under de senaste 5 åren än mellan år 1986 - 2005. År 2005 fick Mocambique en ny president, Guebuza, som efterträdde den tidigare presidenten Alberto Chicano som vart president sedan Samora dog 1986...
Guebuza ifrågasatte landets suveränitet. Den största delen av regeringens inkomster bestod av bistånd, ca 80%. (Resterande; ca 10% interna skatter och ca 10% skatter från utländska företag)
Vem har störst inflytande i en regering där nästan hela statens inkomster kommer utifrån, från IMF och Världsbanken? Hur stor självständighet har landet i förhållande till sina långivare?
 
Guebuza reste till Kina år 2005. Där bad han om nya lån till landet. Idag har världsbankens andel av Mocambikanska statens budgetinkomster minskat från 80% till ca 30%. Mocambique har därmed minskat
drastiskt minskat sitt beroende av västerländska biståndsgivare. Kina agerar mycket annorlunda än världsbanken (det återstår självklart att se om det är bättre). Kina lägger sig inte i andra länders
inrikespolitik. De vill inte att någon ska lägga sig i deras interna politik. Inga krav om mänskliga rättigheter, liberalisering av marknad, statens utgifter etc.
Kina lånar inte heller ut pengar. De bygger och lånar ut till betalningen (utan ränta!). Flygplatsen i Maputo som vi kom till, som jag var förvånad över, är byggd av kineser. Jättefin, stor, modern. Helt byggd av kinesiska företag
med kinesiska arbetare. Mocamibique har dock kritiserat Kina för att bara använda egen arbetskraft och Kina har fått lov till att anställa en del mocambicaner för det fortsatta arbetet.

Det är stor skillnad sedan jag var här för fem år sedan. Då var bilarna tvungna att svänga runt håll i gatan var 10:e meter, men nu är gatan jämn med ny asfalt, gjord av kineser. Jag har ännu inte undersökt
andra indikatorer på utveckling, som utbildning, sjukvård etc, men det återstår att undersöka. Det känns iallafall i luften att det händer saker, och det finns en stark närvaro av kina men också från Brasilien, ett
nytt givarland inom bistånd. Fortsättning följer...

Första morgonen i Maputo

Första morgonen i Maputo väcks jag av några hårda knackningar på dörren. Det är syster Laura som kommer med frukost till mig och Elin. Hon ser förvånad ut att jag precis gått upp, klockan är ju redan halv åtta!

Igår när vi kom blev vi hämtade på flygplatsen av en man och en kvinna från våra organisationer, Geronimo och Fladia, supertrevliga. De körde oss direkt till ett kloster och de väntar nu på att vi ska renas, innan vi kan börja våra praktiker ;)

Här har vi fått egna rum med matrum och toalett. Det finns varmvatten och elektricitet, hög standard. Just nu använder vi klostrets internet. Det är super! De har handlat in massor med varor till oss... allt vi kan önska (får se vad notan slutar på... det är ingen som vill säga vad vi ska betala... ) Men vi har blivit lovade att detta bara är tillfälligt, ca en vecka tills vi får komma till en egen lägenhet.

Det är mycket varmt här, igår var det 37 grader när vi kom! Allt känns asbra och vi är väldigt väl omhändertagna. Senare idag ska min handledare komma förbi för att ta oss med på en tur i staden.

Nu har vi börjat vår långa vistelse i Mocambique och det känns fantastiskt bra.

Jag har redan noterat stora skillnader från när jag kom hit för fem år sedan. Flygplatsen var ett nytt kinesiskt palats, jämfört med tidigare, då den såg ut som en skokartong från 70 talet. De hade också två stora x-ray maskiner som vi fick köra väskorna igenom när vi kom. Sist jag var här, var det en man som gick igenom väskan manuellt...

Det plan vi åkte med var dt få passagerare, men det kom ett plan efter med mycket folk. När jag kom för fem år sedan var vi ca 6 personer som åkte till Maputo och det kom inget plan efteråt...  mycket verkar ha hänt på fem år... Även utmed vägarna var det inte alls lika mycket människor, så som jag upplevde det tidigare. Det ska bli mycket spännande att se fortsättningen... :)

resa tillbaka

Vacani är ett av de få ord som jag kommer ihåg... jag kommer ihåg det från den gången jag var i Mocambique. Ja, jag har varit där tidigare. Det var i slutet på år 2008, november, december. Nu ska jag resa tillbaka, fem år senare. Det ska bli mycket intressant att få se vad som har hänt sedan jag var där sist! Hur det har förändrats, hur det har utvecklats. Eller jag kanske borde säga jag? För det kommer nog vara min största upplevelse, få se hur jag har förändrats. Det var jag som utvecklades mest under min förra vistelse, och det är nog jag som kommer att utvecklas mest även denna gång. Visst, kan man tycka att det är fel, hela idén är att vi ska bistå dem, ej tvärtom?

Jag ska resa tillbaka till Maputo imorgon. Maputo är huvudstaden i Mocambique. Jag kommer ihåg att sist jag var där lämnade jag inte hotellet, bara när jag blev hämtad. Efter bara tre dagar så reste jag vidare till Nampula. Sedan reste jag runt i delstaten Nampula och intervjuade bönder, handlare, fackföreningsledare, försäljare, biståndsarbetare, trädgårdsmästare, världsbanksagronomer, statliga agronomer, cashew experter, cashew fabriksägare och många fler. Det var fältarbetet för min C-uppsats. Uppsatsen handlar om cashew produktionen i Mocambique och om cashewnötens värdekedja från produktionen i Mocambique till konsumenten i Europa. Jag gjorde ett så kallat, MFS, Minor Field Studies, som är ett stipendie från Sida för att studenter ska kunna få erfarenhet från andra länder.



Godnatt

Sidas praktikantkurs

Det har varit ett par lååånga och trevliga dagar här i Härnösand. En genomgång av utveckling från ett SIDA perspektiv. Eftersom det är stor spridning i kunskap i ämnet utveckling mellan deltagarna så tar de allt från början... vilket kan bli lite långtråkigt för den som studerat ämnet djupare, men samtidigt har det varit duktiga föreläsare som livat upp ändå! 

Det var mycket roligt och inspirerande, framförallt var det en samling mycket trevliga människor 

som träffades. 

Kursen inleddes med två föreläsningar; "Blir världen Bättre?" med Staffan Landin och "Globalisering och Utveckling" med Stefan de Vylder. Det var en ju SIDA kurs, så propaganda för SIDA och bistånd var såklart oundvikligt. Det var ju smart retorik att lägga Staffan Landins föreläsning om att världen blir bättre först och sedan snacka om bistånd, som om det vore ett samband däremellan... 

De absolut bästa föreläsningarna hölls av Alex Mugai som pratade om "Bistånd på gott och ont?" På ettenkelt sätt lyckades han problematisera biståndet och visa på att det har flera dimensioner som inte alltid är positiva. Han la fram ledtrådar till oss för att vi skulle dra egna slutsatser. Jag tyckte mycket om hans undervisningssätt, påminde mycket om Mirza... (Mirza var min fantastiska professor i internationell rätt som kunde komma några timmar försent till en föreläsning och förklara det med att han hade mediterat... <3 )

Alex Mugai satte igång ifrågesättandet av biståndet:

- Vad gör biståndet med människor psykologiskt? 

- Hur påverkas givaren, hur påverkas mottagaren? 

- Vad har vi för föreställningar om de länder och människor som mottar bistånd och vad har de för föreställningar om oss? 

- Hur påverkar våra föreställningar vårt beteende och förhållningssätt?

- Hur påverkar det självförtroendet att vara den som tar emot hjälp och att vara den som ger? 

Han bidrog också med två citat (som jag inte tror han är författare till) : 

"It is often the giver rather than the recipient that reaps the highest psychological gains from the gift" 

"Bite the hand that feeds you, if it prevents you from feeding yourself" 

Efter Alex Mugais föreläsning kände jag mig ännu mer skeptisk till bistånd. Min utbildning i utvecklingsstudier och mina erfarenheter från Moçambique har gjort att jag blivit mycket kritisk till bistånd.  

Men på onsdagen sa Alex Mugai att vi måste ändå komma ihåg att även om det finns ett grundläggande systemfel, så är det ändå så att bistånd kan göra stor skillnad på individuell nivå och där betyda skillnaden på liv och död. Det är iallafall något... och det var just det jag upplevde i Moçambique. Även om jag kunde se fel med biståndet i stort, så träffade jag människor som var helt beroende av biståndet för sin överlevnad. Namige, en fattig liten by i norra Moçambique (som jag besökte under mitt fältarbete år 2008) var uppenbarligen i mycket stort behov av det biståndsprojekt som drevs i byn. I den lilla byn fanns det inte mycket mer. 

Intressant som kom upp under kursen: 

• Ca 30 % av SIDAs budget går till civil samhället, genom 15 stycken ramorganisationer. Fyra av dessa organisationer är förmedlande ramorganisationer; Svenska Missionsrådet 8kyrkor), LO-TCO (facket), My Rights (Folk med funktionshinder) och Forum syd (övriga). SIDA ger bistånd till 15 ramorganisationer, som i sin tur förmedlar vidare pengar till andra organisationer. 

• SIDA har skärt ned på pengarna till civilsamhället för deras påverkansarbete. Förr fick organisationerna bidrag som skulle användas till informationsarbete här i Sverige, men sedan den nya regeringen kom till makten, år 2006, så har det i princip tagits bort helt. Den svenska regeringen vill inte att ideella organisationer ska understödjas med bidrag för deras lobbying. Man kan ju tänka att det särskilt beror på att många av dessa organisationer inom bistånd är väldigt vänstervridna, och inget som nuvarande regering vill stötta. 

• SIDA har tre fokusområden; demokrati och rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling. Särskilt konfliktländer är ett stort fokus för SIDA. (Det verkar vara en diskussion inom SIDA, huruvida bistånd ska gå till fattiga länder i behov av utveckling eller till krigshärdar  Det är mycket ifrågasatt huruvida biståndspengar får användas till militära insatser. Idag får inte biståndspengar användas till militär (enligt internationell lag) men det är nu mycket troligt att de används till insatser som ses som icke-militära men i anslutning till militära insatser, exempelvis får Afghanistan mycket bistånd av Sverige.

• Bra regler för rapportering inom bistånd är: 1. Mätbar skillnad på tre års tid! 2. Hur har vi förändrat livet för de det berör? (Eftersom SIDA ger ut sitt bistånd till civilsamhället var tredje år och organisationerna måste det fjärde året redovisa vad de genomfört.)